Jag ser tyvärr döden som en enda lång, drömlös sömn. Det är inte synd om de döda, för de vet inte om att de är döda. Det är bara vi som lever som kan tycka synd om dem, för vi vet vad de missar.
Men jag kan så klart ha fel. Per kanske är på ett fantastiskt ställe just nu. Han kanske har återförenats med sin fina pappa Ragnar, som dog 1985. Han kanske är på resa genom vårt universum, han kanske upplever känslor som han aldrig gjorde här på jorden.
I julas gav han mig boken "Proof of heaven", av den amerikanska neurokirurgen Eben Alexander. Författaren påstod att han hade åkt till himlen när han låg i en djup koma till följd av en sjukdom, något som borde ha varit omöjligt eftersom han tekniskt sett var hjärndöd under denna tid. Han berättade i detalj om fantastiska möten med "änglar", och boken blev enormt framgångsrik i USA.
Jag tror ju tyvärr att den är båg, och att inget av det Eben Alexander påstår hände på riktigt. Men jag sa så klart inget om det till Per när vi sågs, eftersom jag inser att den där boken måste kännas trösterik för en människa som vet att han snart ska dö.
I vårt sista möte, för åtta dagar sen, svalde jag ner gråten och sa till Per "Jag är ledsen över det här".
"Du får tänka på boken", sa han.
Så jag gör det nu. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Per tillåts fortsätta sitt äventyr någon annanstans, i en annan dimension.
Farväl min fina vän, och lycka till på resan.
