Torsdag på sjön

Per hörde av sig på morgonen och föreslog en dag på sjön. Jag sa ja, för ibland måste man faktiskt utnyttja sin frihet som frilans och seize soliga dagar by the balls istället för att ruttna på ett kontor.

Jag vet inte ett skit om sjön, och jag var antagligen världens sämsta hopp i land-Kalle när vi kom fram till Frösåker där vi skulle käka lunch.

Men samtidigt började en tanke gry i mig: tänk om jag skulle utmana mig själv så till den grad att jag köper en egen båt en dag? Fast jag inte kan sjöregler. Fast jag knappt kan skilja på styrbord och babord och antagligen kommer att gå på grund hela tiden?

Tänk om. Jag skulle.

En stjärna i familjen

Min familjekonstellation följer, som bekant, inte normen för hur en familj "ska" se ut. När jag växte upp var det bara kärnfamiljer så långt ögat kunde se – det fanns inte på kartan att man inte skulle leva hela sitt liv med den man fick barn med.

Jag visste det inte då, men när jag separerade 2010 hade ordet "stjärnfamilj" precis myntats – året innan. Det fanns inte förr! Det fanns inget ord för barn som växte upp i två olika familjer med halvsyskon och syskon som de inte var släkt med – "plastsyskon" möjligtvis, men vilket hemskt jävla ord! Relationen som Jessica och Adam har med Julie och Edward är inte plastig! Den är mänsklig och varm. Motsatsen till blodsband är inte plast, people.

Igår höll Jessica en fantastisk föreläsning på Västerås Konserthus om detta. Som en del av formatet "Pecha Kucha" – vilket betyder att man föreläser om ett ämne genom att visa 20 bilder och pratar i 20 sekunder om varje bild – diskuterade hon begreppet stjärnfamilj och berättade hur såna som vi blir bemötta av samhället.

Den första bilden föreställde en stjärnhimmel. Passande för en fru som är en stjärna, hela hon.

Mod eller dumdristighet

Läser att två galningar dog i Yosemite igår, när de försökte hoppa fallskärm från en två kilometer hög klippa. Jag kom så klart att tänka på när jag själv satt där för en vecka sen och tittade ut över stupet vid Glacier Point. Hur jag greps av panikartad svindel och hasade mig från klippkanten, även fast jag var flera meter från att ramla ner.

Kände mig feg när jag läste om Dean Potter. Tjommen var ungefär i min ålder och hade tillbringat hela sitt vuxna liv med att klättra uppför diverse branta berg, ofta utan ett ens vara fastspänd i någon lina. Han stirrade sin skräck rätt i vitögat, han hasade sig inte från några klippkanter i panik.

Han var flera tusen gångare modigare än jag. Å andra sidan: jag sitter här och sörplar kaffe i detta nu. Det kommer han aldrig mer att kunna göra.

Fiskbullar

Tvära kast i livet ibland. I måndags satt jag vid Stilla Havets kust och lyssnade på sjölejon. Nu är det fredag och jag sitter i köket i Stalbo och äter fiskbullar. Duggregn och mulet utanför fönstret. Vardag igen. Inga sjölejon i trädgården, bara en vildkatt.

Men det här är ju livet, det med. Gud finns här med, skönhet likaså.

Stilla Havet. Rådjur. Farväl.

Har precis dragit i mig några kycklingtacos med fetaost på Oaklands flygplats. Planet lyfter snart. Jag har hållit livet i min hand under några dagar, och en del av mig vill inte tillbaka till alla måsten och allt vardagsslit igen. Jag längtar inte till Sverige, som är ett jävla skitland bestående av muttrande narcissister som inte värdesätter sina liv, men jag längtar efter min familj. Jag är lycklig som har något att komma hem till. Jag har sett många brutna själar de här dagarna: motellet jag bodde på låg i den sjaskigare delen av Oakland, om man säger så.

Jag gick upp i ottan en sista gång, checkade ut, och satte mig i bilen. Höll på att drabbas av panik ett tag, för bensinen var nästan slut när jag kom till en liten håla ute på prärien vid namn Morgan Hill (coolt namn) och bensinmacken vägrade acceptera något av mina kort. Jag fick mata in mina fjorton sista dollarsedlar i bensinautomaten istället, och efter det var mina kontanter slut. Jag hade inte tillräckligt med bensin för att återvända till Oakland, och jag hade inte ätit något på hela dagen. Så jag såg ut att bli strandad i fucking Morgan Hill, vilket hade varit ett rätt oväntat öde.

Men det är just sånt här som gör att man lever, eller hur? När man ställs under kallduschen och känner hur den trygga mattan under ens fötter börjar svaja.

(Det ordnade sig i slutändan. Så klart).

Point Lobos vid Stilla Havs-kusten är ett fantastiskt vackert ställe, och måndag morgon hade jag stället nästan för mig själv. Det låg lite regn i luften och sjölejon låg och sov nere på klipporna. Jag gick en runda och njöt av ljudet av det mäktiga havet som slog in mot stranden när jag plötsligt hajade till. Vid min sida stod två rådjur och iakttog mig. De var till synes helt tama, men jag stod blickstilla ändå. De var så vackra, och det kändes som en ynnest att få vara ensamma med dem ute på en udde, med Stilla Havet kraschandes mot klipporna under oss. Jag försökte prata med dem, men de brydde sig inte ett skit om vad jag sa.

Ändå: det var som en sista gåva som Kalifornien gav mig. Den här delstaten har gett mig så många vackra gåvor de senaste dagarna.

Carmel är en stad för extremt rika republikaner. Staden är mest känd för att Clint Eastwood var borgmästare där en gång i tiden, men Clintan bor inte kvar där längre. Tror jag, jag såg honom inte i alla fall. Däremot såg jag hundratals puttinuttiga hus som innehöll konsthandlare och klädaffärer modell svindyrare. De såg inte verkliga ut, en del av dem. Och jag slogs igen vilken enorm skillnad det är på en rik stad som Carmel och en fattig som Oakland.

Snart lyfter planet. Har en dålig känsla i kroppen: tänk om de här sista dagarna var så härliga för att jag ska dö nu? Det vore så jävla typiskt.

För det är länge sedan jag älskade livet så mycket som jag gör just nu.

Gud, söndag

Jag börjar inse att Gud finns, i någon form. Men religionerna har fel. Gud skiter i vad vi gör, hen står över sånt.

Gud är splittrad i biljoner bitar. På den här resan har jag sett Gud i små obetydliga detaljer, så många gånger.

I dag såg jag till exempel Gud i solen som reflekterades i en långtradares navkapsel på Highway 140. Jag såg hur den blänkte till i backspegeln vid ett rödljus och det slog mig plötsligt: där är ju Gud!

Och där. Och där.

Det föll snö över Yosemite i förrgår, och idag låg den och smälte i 25 graders värme när jag åkte upp till Glacier Point. Det kan vara världens vackraste plats. Det kryllade av turister där, men jag ville ha en plats för mig själv så jag armbågade mig fram genom sly och kom till en klippavsats där man egentligen inte fick vara. Plötsligt insåg jag hur idiotiskt det var: bara någon meter framför mig öppnade sig ett stup på flera kilometer. Jag drabbades av akut svindel och ålade mig bort från klippavsatsen. Sen satt jag för mig själv och försökte åberopa Gud. Eller så var det mig själv jag försökte åberopa, jag vet inte.

Men jag vet att Gud finns nu. I himlen ovanför Half Dome, i en navkapsel nära dig...överallt.

Lördag i Berkeley

Ni vet såna där barndomsminnen när allt var perfekt och man var så lycklig att man inte visste var man skulle ta vägen?

För mig var det resorna till Berkeley, och Ruth. Hon bodde för sig själv i ett litet hus med utsikt över Oakland. På kvällen stod jag i hennes vardagsrum och såg miljoner små ljus glittra genom hennes panoramafönster. Jag hade aldrig sett något så vackert.

Hon hade ett citronträd, och jag fick plocka en. Det doftade fantastiskt i hennes hus, men jag vet inte vad det var. Någon blomma?

Jag tog tuben till Berkeley i morse. Vandrade upp till campanilen som tornar upp sig över universitetets campus. Gick till Rose Garden, där vi brukade spela tennis. Handlade lite på Youngs Market. När jag var liten var mina smaker inte lika sofistikerade som de är idag (ehum), så jag blev alldeles till mig över att de hade lemon drops som smakade artificiellt. Det var mycket godare än DDR-godiset i Tärnsjö.

Ruth flyttade ut ur sitt hus 1997 och dog 2010. Hon var en parant människa med en enorm integritet. Jag tror hon älskade mig, på sitt sätt, och jag vet att jag älskade henne.

Idioterna som bor i hennes hus nuförtiden har målat det grått och satt upp ett fult staket. Jag stannade ändå till utanför 1925 San Antonio och skickade en tyst hälsning. Om hennes ande lever kvar borde den hålla sig nära huset, tycker man. Eller så är det bara löjligt önsketänkande. Troligtvis.

Men en sak var magisk: citronträdet. Det stod kvar. Och hade fullt av saftiga frukter i sig.

Jag önskar att du fortfarande levde och att tiden kunde ha stannat 1981, Ruth. Livet går så fort, världen rusar och ingenting är beständigt.

Fredag

Eftermiddagssolen steker över MacArthur Boulevard. Jag intervjuar en känd satanist, som skrattar när jag berättar om "Jesus Saves"-korset på kullen utanför Oakland. Sen går jag några kilometer och gör en annan sorts intervju: med en fet, skäggig polis som sitter vid ett bord som är överbelamrat av pärmar och paper work. Jag måste gå igenom en metall-detektor innan jag släpps in till honom. Jag försöker skämta om att vi inte har såna i Sverige, "we just walk in and start shooting". Ingen skrattar. Polisen är uttråkad. Han begravs i jobb. Det kommer in tips hela tiden, han hinner inte kolla upp allt. På en pärm har han skrivit "crap".

Solen steker och steker. Jag tycker synd om knarkarna. En man skäller ut sin son. Han bär pojken, som kanske är tre, och skriker i hans ansikte "you don't fucking DO that"!

Jag har ingen lust att dricka, men jag beställer ändå en öl på Heinold's First and Last Chance Saloon på Jack London Square. Här satt Jack som barn och pluggade. Han fick inte ro att göra det hemma, för det var så mycket bråk där. Så han gick till sin vän Johnny Heinold's nyöppnade bar nere vid hamnen.

Det var 1886. Bordet där han brukade sitta står fortfarande kvar. Jag slår mig ner vid det och försöker åberopa Jacks ande. Det går inte, men det är ändå en fin stund. Bardisken lutar, sedan jordbävningen 1906. Det är en märklig bar. Pittoresk nu, men när det begav sig måste den ha varit en jävla dynghåla. Här satt alkoholiserade sjömän och drack sig redlösa. Jag hade aldrig pallat deras liv. Jag är för känslig och finlemmad.

Det blåser svinkallt på sektion 337. Enorma tankers tornar upp sig i horisonten, och Casey McGehee slår en grand slam i andra inningen som ger Giants ledningen med 4-0. Bay Bridge lyser som en julgran i kvällen, ett par bråkar högljutt ute på en pir. Mina ben värker när jag går hem, det har varit en lång dag. En späckad dag.

En dag mitt i livet, när jag levde.

On the road

Klockan var 3.45 när jag gick ner till bilen. Det var dagg på rutorna. Oaklands gator låg så gott som öde.

Så lycklig jag var i den stunden. Känslan av att få ge sig ut i natten, att åka mil efter mil ut på den kaliforniska prärien...det är något med att åka bil i det här landet som jag absolut avgudar. Skönheten bakom varje kurva. Ibland är landskapet fult, men det är också vackert. Ibland absurt: strax utanför Oakland hade några galningar bekostat ett gigantiskt "Jesus Saves"-kors av lampor på en kulle.

Fler och fler pickups på vägarna, ju längre ut på landet jag kom. En och annan traktor. Himlen började ljusna klockan 5. Kor stod och tuggade på enorma fält. Bergskedjor tornade upp sig i horisonten, annars var allt platt. Apelsinodlingar. Druvor. Fält fulla av körsbärsträd. Hjärtat pumpade i bröstet, radion sprakade.

Kvart i sex parkerade jag bilen i en håla som hette Oakdale. Jag var hungrig, men tänkte att allt måste vara stängt så tidigt i ottan. Men inne på ett ställe som hette Ryderz satt redan ett tjugotal grånade cowboys och åt frukost. Jag beställde det gamla vanliga: pannkakor med lönnsirap, scrambled eggs, bacon, juice och kaffe. Servitrisen var sliten och stank parfym. Hon gick runt med en rykande kaffekanna och fyra gamla män öste komplimanger över henne när hon kom till deras bord:

"Hello, young lady! You look beautiful today!"

En av dem la till och med sin arm om hennes midja. Servitrisen bara suckade och sa "Hello, Mo".

När hon gick från bordet fick Mo bassning av en av de andra gubbarna, som menade att servitrisen faktiskt var gift med en viss Joe:

"Joe's not gonna like what you did, Mo".
"Joe ain't gonna be in here today", kom svaret.

Jag smuttade på mitt kaffe och söp in alla intryck. Alla dofter, stämningen i lokalen. Jag funderade: hur ser de här människornas liv ut, egentligen? Förgås de av tristess? Älskar de varandra? Vad tänker de på?

Könsrollerna på den amerikanska vischan har stannat i 1800-talet, och utöver det är de så religiösa att man tappar andan.

Det låg rädsla i luften där på Ryderz. Men jag förnimmade också en kärlek till landet, jorden, djuren, arbetet, livet. Vi var så olika, jag och de.

Vi var så lika.

Solen gick upp utanför vårt fönster. Klockan var 6.16. Servitrisen kom förbi och fyllde på mitt kaffe. Jag gav rejält med dricks, drack upp den sista juicen. Och så åkte jag ut på vägarna igen.

Bay Area

Vardagen riskerar att bli en jäsande insjö om man inte ser upp. Jag älskar det stilla livet mer än de flesta, men ibland måste även jag ställa mig under en bildlig kalldusch för att inte stagnera i det trygga och förutsägbara.

I morse var det jag och morgonpendlarna på tuben från MacArthur station i Oakland in till Emcarcadero i San Francisco. Det var så vackert. För dem var det en dag som tusen andra. En kvinna spelade candy crush på mobben, svårt uttråkad. En annan läste på en kindle. Men för mig var det en religiös upplevelse. Jag stod bland dem, på väg mot årets hittills roligaste frilansknäck. Jag älskar att göra nedslag i sammanhang där jag är och förblir en fluga på väggen. De här människorna kommer att leva sina liv. Jag kommer att leva mitt. Vi vill varandra inget illa, eller gott. Vi är bara människor på en planet, fulla med bajs och drömmar och snart döda.

Magiska pannkakor på Eagle Café på Pier 41 vid Fishermans wharf. Jag fick ett bord med utsikt över Alcatraz. Elvaåringen i mitt bröst fattar aldrig att han dog för trettio år sen. Han måste luftas ibland, den där elvaåringen, och Gud välsigne honom för det. Jag behöver ta av mig min fet-gubbe-mask och låta barnet inom mig förtjusas och hänföras av den här världen igen. Oftare. Jämt, egentligen.

Städer skrämmer mig. Jag är i grunden en enstöring som trivs bäst i susande granskogar. Men jag gillar att bli skrämd ibland, av larmet, djungeln, de påtända, förtappade.

Alcatraz blir slitnare för varje år som går. Men cellerna där Joe Cretzer sköt vakterna finns kvar. Incineratorn där Joe Bowers sköts ihjäl är det bara rester kvar av.

Jag fick tio sekunder för mig själv på rastgården. Det var en hisnande känsla: för några ögonblick var den bara min. Röster från döda fångar talade till mig då, nästan hörbara. Och sen kom massa turister och sabbade allt.

Någon berättade för mig att Whitey Franklin var tystlåten.

Kunde inte sova inatt. Jetlag såklart, men det var mer än så. Livet pulserar så kraftigt i mina vener här i Bay Area. Mänskligheten här är precis lika imperfekt som hemma, men den här delen av världen är så bitterljuvt skön.

Imorgon går jag upp i ottan, hoppar in i min hyrda Cheva och ger mig ut på vägarna. Det ska bli så härligt. Så oförutsägbart och härligt.

Yogis i familjen

Jessica och Julie har börjat på yoga. I olika grupper, så klart, Julie går med barn i sin ålder. Men de har samma lärare, en cool tjej vid namn Alexandra.

Just nu övar de massa olika ställningar i vårt vardagsrum. Det är en vacker syn, för de är så engagerade och de delar båda övertygelsen att yoga är något helt fantastiskt. Julies självförtroende är obegränsat: ingen ställning är för svår för henne.

När jag var solig

Hittade fuktskadad skolkatalog från 1983 i mina föräldrars förråd idag. Jessica: "man ser att du var solig och älskade hela världen. Sen förändrades du med puberteten".

Översättning: hur kunde du bli en så bitter, fet jävla luttrad idiot?

Det var inte så hon menade. Men jag tänkte till. Jag ska bli bättre på att hedra den här nioåringen. Mitt liv är ju fantastiskt. Jag är lyckligt lottad. Jag vill aldrig dö.

Jag vill se ut så här: