Spelade innebandy ikväll för första gången sen gymnasiet, med Per och hans vältränade och bollbegåvade polare. Det gick käpprätt. Jag hade ingen egen klubba så jag fick låna en med felvänt skaft som jag inte kunde skjuta med. Och jag hade långbrallor och tröja när alla andra hade shorts och t-shirt. Och jag blev utmattad efter några minuter. Och jag blev crosscheckad i ryggen av nån muskulös jävel med snaggat hår så jag flög genom en stängd dörr ut i omklädningsrummet. Medan jag hämtade mig från den chocken gjorde motståndarlaget mål.
Men när jag stapplade de tre trapporna upp till vår lägenhet, med sårat ego och rödsvettigt ansikte, blev precis allt bra på några minuter. Min vackra familj hade målat om en golvlampa medan jag var borta. Julie och Edward visade upp den med ögon som glittrade av stolthet. Sen tog de en handduk och torkade min blöta, droppande kalufs. Hårt, på gränsen till brutalt, som min pappa gjorde på mig när jag var liten pojke och som jag brukar göra på dem idag.
Vi kallar det "Forslingstorken".
Att komma hem ska vara varmt och tryggt. Det ska vara en mjuk säng efter kriget. Jag är så tacksam över alla välsignelser jag har i mitt liv dessa dagar.
