Jag vet att vi inte har varit på speaking terms under mina trettioåtta år på jorden. Jag har möjligen förnimmat dig ibland, men dina mänskliga förespråkare här på jorden är såna idioter att jag valt att gå min egen väg. Men ok, du finns. Du hör mig. Du älskar mig. Det var du som skapade bondkatten och höststormen och buffelmozzarellan och kvinnostjärten och den nylonsträngade gitarren och Stephen King och Yosemite och allt annat som är gott och vackert här i världen. Bra jobbat. Jag tackar dig.
Nu ber jag dig: ta hand om den här flickan. Hon heter Julie och du vet så klart redan hur obeskrivligt vacker och ljuvlig hon är eftersom du skapade henne. Nu börjar hon skolan och måste börja tampas med världen på egen hand. Jag behöver din hjälp, Gud. Jag klarar inte det här själv.
Snälla, snälla, hjälp mig. Låt min dotter få en lycklig skoltid. Skydda henne från mobbare. Ge henne kompisar. Låt inget ont hända den här flickan. Håll din hand över henne.
Amen.
