När jag var liten hade min pappa en kompis som hette Thomas. Jag avgudade honom. Varenda gång Thomas kom på besök satt jag klistrad vid hans sida och tindrade med ögonen. Det är svårt att förklara varför; jag bara drogs till hans aura, hans karisma, nånting.
Jag är inte förvånad över att båda ungarna (och Julie i synnerhet) reagerade likadant när Björn kom förbi ikväll. Björn har alltid haft något magiskt över sig, något välsignat och tidlöst. Nedanstående bild togs cirka fyra minuter efter att han gjorde entré i vår stuga här i Åhus:
