En skildrare av sin samtid

Om min son skulle välja fotograf som framtida yrke: låt historien känna till att detta var det allra första fotografi som han tog med sin första egna kamera - en (surprise!) Buzz Lightyear-kamera han fick på sin fyraårsdag:

Till månen i kväll

Edward fyller fyra idag. Vi gick in i morse och sjöng och han fick öppna sin första present innan det var dags för dagis. Det innehöll en Buzz Lightyear-raket. Eller ett Buzz Lightyear-tält, beroende på hur man vill se det. Gubben blev så glad att han drabbades av något slags fantasichock:

"Idag när det är natt ska vi gå ut med den här raketen, och då kan jag åka till månen. Vi måste ha en eld här under så den kan åka. Vi har en eld hemma så det går bra. Men vi kan inte åka på dagen, vi måste åka på natten. För på dagen får jag massa presenter".

Saker man kan göra när man är 38

Man kan frilansa från en soffa i Västerås och lämna ungar på dagis och förskoleklass i ottan och kämpa mot extrakilon och vara gift med världens hetaste tjej.

Eller så kan man tralla omkring på månen och skriva in sig själv i världshistorien.

Neil. Vilken jävla kille han var. Rätt tråkig som privatperson (jag plöjde hans biografi för några år sedan och minns egentligen bara två saker som inte handlade om hur lysande han var som pilot och astronaut: hans fyraåriga dotter omkom tragiskt i början av 60-talet och han skilde sig på 90-talet) men ändå: att kliva ut där på stegen och veta att hela världen tittade på och att det man gjorde betydde något på riktigt.

Jag har förvisso med en text i nummer 41 av Allers senare i höst, men jag måste erkänna mig besegrad här.

Sthlm på besök

Som frilans riskerar man att bli enstöring ibland. Därför var det en fin och välbehövlig chock för systemet när Olivia, Markus, Susanne och Helena invaderade vår lägenhet idag. Jag och Markus pratade om sex och Gud i köket medan tjejerna pratade Göran Rosenberg i vardagsrummet. Precis som det brukar vara, med andra ord.

Lik. Som.

Deltog i fredagspanelen i P4 Västmanland i dag. Det är en panel på tre personer som diskuterar dagsaktuella saker varje fredagseftermiddag. Jag var rätt nöjd när jag drog från studion, tyckte jag hade gjort ok ifrån mig och låtit rätt intelligent och vis när jag tyckte till om Breiviks dom och det kommande paralympics och nygamla "Dallas", men när jag nu lyssnar på min insats i efterhand får jag lust att örfila upp mig själv.

Jag säger för fan ordet "liksom" minst femtio gånger under de första minuterna!! Som att jag lider av en menlös variant av tourette's! Varför har ingen sagt nåt? Ni som känner mig, varför har ni inte tagit mig åt sidan och sagt "alltså Jon, det här håller inte längre! Du är snart fyrtio och du pratar som en stressad fjortis!" Va??

Liksom liksom liksom liksom liksom lik-fucking-som!!!!!!

Annars har det varit en bra dag, tack.

Sista spiken i kistan

Herregud nu ansöker hon om IKEA Family-kort också!!! "Man får ju rabatter", säger hon.

Och ute faller regnet från en trettongradig himmel.

Jessica har gått förlorad för mig

"Åååå!!! Nya IKEA-katalogen har kommit!!!"

Min fru rusar in på IKEA Erikslund och grabbar tag i nämnda publikation snabbare än man kan säga "passionsdödande". Nu är hon okontaktbar här bredvid mig. Jag vet inte hur vi ska ta oss igenom den här krisen.

Dåtid, nutid, monsunregn

Lysande dag. Först avstickare till Uppsala för fisklunch med min gamla vän Alina, som jag inte sett sen Clinton var president. Jag hade för mig att hon jobbade för FN i Ukraina nu för tiden, men det visade sig att hon var doktor i statskunskap i Florens. What the hell. Med Alina vet man inte så noga, hon är en sån där cool världsmedborgare som inte har något klart hemland (och som därmed kan hävda att hela världen är hennes hem). Det var väldigt roligt att se henne igen. Jag har varit värdelös på att vårda vackra vänskaper i mitt liv (se föregående inlägg), men det ska fan bli ändring på det nu. Eller så här: jag ska vårda vänskaper som är värda att vårdas, resten kan dra åt helvete. Alina borde jag ha styrt upp nåt med för länge sen, men bättre sent än aldrig.

I alla fall. När jag ändå var på plats i min ungdoms stad passade jag så klart på att besöka Sveriges bästa bokaffär, där jag som stamkund fick en oerhört fin present av den förträfflige Jan. Jag blev så glad att jag gav honom en kram till hans stora chock. Tyvärr kan jag inte avslöja vad det var, men jag kan avslöja att presenten ifråga gjorde denne hippe mediatjomme grön av avund.

Sen åkte jag hem och hämtade min vackra dotter på skolan. Än så länge verkar hon trivas med allt det nya, och jag håller tummarna så de blöder för att det ska fortsätta så. Jag och Jullan körde carpe diem hela kvällen och goffade thaimat, drog en 3D-bio (Madagaskar 3) och avrundade allt med att rusa genom ett monsunregn till bilen. Till min dotters stora förtjusning drattade jag på arslet nåt så fruktansvärt på öppen gata inför typ fyrtio gapande vittnen. Men det gjorde inget. Det var så vackert att ligga där och simma på trottoaren med uppskrapad armbåge och se henne skratta så hon kiknade i hällregnet.

Brev till gammal vän

Lyssnade på Stina Nordenstam i kväll med min fru och ett plötsligt minne slog mig: du och jag i din studentlägenhet en kväll, drickandes billigt rödvin, lyssnandes på "Murder in Mairlyand park" med nämnde artist, särskilt det avslutande stycket på låten där en gosskör sjunger på latin. Jag fattade aldrig vad de sjöng men du lade örat mot högtalaren och lyckades tyda att det var "Agnus Dei", om och om igen.

Hoppas allt är bra i ditt liv. Det händer att jag tänker på dig. Få vänner kom mig så nära som du gjorde. Jag ångrar att jag inte tog bättre hand om vår vänskap. Om du någonsin vill återuppta tråden finns jag här.

Som på catwalken

Jessica figurerar som modell för hattar i senaste numret av Hemmets Journal. Med Edward som intresserad läsare har den blaskan plötsligt sänkt medianåldern för sin målgrupp med sisådär trehundra procent.

Teamwork

Följande monstrositet flög in genom balkongdörren och satte sig på väggen nyss. Men jag och Jessica är ett starkt team: med gemensamma krafter tog vi tag i problemet. Jag stod i tamburen och skrek "die, motherfucker" medan Jessica viftade ut inkräktaren med en tidning.

I väntans tider

Edward provligger sin lillasysters vagga. Just nu står den provisoriskt i vårt förrådsrum, bredvid spjälsängen som hon ska sova i när hon blir lite äldre. Edward smider planer om hur han ska vaka över henne.

"Jag ska ligga här och titta på Liv när hon sover. Och när hon vaknar ska jag finnas här. Sen ska jag bära upp henne ur sängen".

Han kommer att bli världens bästa bror.

Beslut

Det blev Pippi. Skam dem som ger sig.

Fan fan fan

I morgon börjar min dotter skolan. Idag står jag med gråten i bröstet på Åhléns och ska köpa skolväska. Hennes liv sträcker ut sig för mitt inre: den gradvisa distanseringen, den slocknande lågan, banden mellan oss som kommer att tunnas ut för varje luttrad sarkasm hon lär sig för att överleva på skolgården. Jag hatar mig själv för att jag inte har mer pengar så jag har råd att hyra en privat lärare som undervisar henne i hemmet.

Jag vill inte släppa ut henne till den här jävla skitvärlden! Jag vill inte!!! Den är bara skit skit skit kryddad med en och annan besvikelse och ett och annat svek.

Meanwhile måste jag bestämma mig för hennes skolväska. Köper jag något gulligt och varmt (Pippi eller neutralt, blommigt mönster) eller Disney-Rapunzel som hon kommer att bli gladare för men som också symboliserar det västerländska samhällets idiotiska fixering på yta och en smaklös objektifiering av kvinnan?

Jag står här och står här och står här och kan inte bestämma mig.

Åhus -12, Best of

Magnetism

När jag var liten hade min pappa en kompis som hette Thomas. Jag avgudade honom. Varenda gång Thomas kom på besök satt jag klistrad vid hans sida och tindrade med ögonen. Det är svårt att förklara varför; jag bara drogs till hans aura, hans karisma, nånting.

Jag är inte förvånad över att båda ungarna (och Julie i synnerhet) reagerade likadant när Björn kom förbi ikväll. Björn har alltid haft något magiskt över sig, något välsignat och tidlöst. Nedanstående bild togs cirka fyra minuter efter att han gjorde entré i vår stuga här i Åhus:

Inflation

Varje pappas ynnest är att få köra legenden om tandfén med sina barn. Jullans första tand lossnade under en incident med ett souvlakispett i Grekland i juni, men hon svalde ner den och jag ville inte rota i hennes bajs så jag hoppade tandfén den gången. Men idag tog hon ut en tand med händerna och nu ligger den i ett glas med vatten bredvid hennes säng.

Jag minns inte själv vad tandfén brukade hosta upp för mina mjölktänder, var det en spänn? Eller en femkrona?

Jessica minns att hon fick en guldtia för sina tänder. Men tyvärr har jag bara en ynka krona i plånboken, så min dotter kommer inte att bli rik i morgon när hon vaknar.

Men det ÄR en ynnest. Tänk att få tassa upp och vara magisk i natt. Heligt och lite religiöst, som tomten med strumpan på julaftons morgon.

Tisdag kväll, Åhus

En kväll mitt i livet och man traskar ner till ett sextongradigt hav med två blonda critters som spritter av liv och de vill gå ut på den långa träpiren och ner i det grunda vattnet från en stege men fegar ur så man offrar sig och hoppar i med shortsen och tar emot dem en och en och sen plaskar de med sina ringar och en blond critter går upp tidigt men den andra stannar kvar och samlar snäckskal på botten och sen tänds lamporna på piren som sträcker sig halvvägs till Polen och man traskar hem i skymningen och tänker att man aldrig vill glömma hur det känns att vara så lycklig men man vet att man kommer att göra det ändå.

Road rage

Jag vill inte ta ut något i förskott här, men ta mig tusan om det inte bor en latent Shakespeare-skådis i min son. Mimiken och inlevelsen han visade prov på i dag när han körde leksaksbil håller ju faktiskt världsklass.

Eller så kommer han bara att bli en total galning bakom ratten när han är stor.

Söndag. "Magnet".

Den vackraste blomman

Jullan har ett hjärta av renaste guld. Men hon är rätt värdo på botanik. Ikväll hittade hon en växt på stranden.

Julie: Åh en sån vacker blomma! Den vill jag ge till Jessica!
Jag: Men alltså...ehh Julie, det där är ingen blomma. Du vet när man äter kebab? Då får man även något som heter feferoni. Det där är en avbiten -
Julie: Men det ser ut som en blomma så jag vill ge den till Jessica ändå!

...och havet

En lång dags bilfärd mot natt och nu är vi i Åhus på den skånska östkusten. Är dålig på geografi, men vi bor trettio sekunder från nedanstående hav som vi kan låtsas är Baltiska havet. Namnet är inte så viktigt, det är ett HAV. Och familjen Forsling känner sig i detta nu FRI och LYCKLIG.

Öppet brev till Gud

Jag vet att vi inte har varit på speaking terms under mina trettioåtta år på jorden. Jag har möjligen förnimmat dig ibland, men dina mänskliga förespråkare här på jorden är såna idioter att jag valt att gå min egen väg. Men ok, du finns. Du hör mig. Du älskar mig. Det var du som skapade bondkatten och höststormen och buffelmozzarellan och kvinnostjärten och den nylonsträngade gitarren och Stephen King och Yosemite och allt annat som är gott och vackert här i världen. Bra jobbat. Jag tackar dig.

Nu ber jag dig: ta hand om den här flickan. Hon heter Julie och du vet så klart redan hur obeskrivligt vacker och ljuvlig hon är eftersom du skapade henne. Nu börjar hon skolan och måste börja tampas med världen på egen hand. Jag behöver din hjälp, Gud. Jag klarar inte det här själv.

Snälla, snälla, hjälp mig. Låt min dotter få en lycklig skoltid. Skydda henne från mobbare. Ge henne kompisar. Låt inget ont hända den här flickan. Håll din hand över henne.

Amen.

Vågor

Jag har aldrig varit nån sjöbuse, men det är fint att dofta tång ibland. Tur därför att man har en kompis med båt. Nån jävla gång ska jag själv köpa en rostig utombordare och göra Mälaren osäker. Det är ju faktiskt väldigt trevligt att kryssa sig fram mellan svenska kobbar i tretton knop.

Tar tag i skiten

Ända sen vi flyttade in här i februari -11 har vi dragits med den fulaste fondväggen i modern nordeuropeisk historia: en svartsilvrig, blommig monstruös tapet som vi alltid har skämts över.

Nyss kom vi på att vi faktiskt styr över våra egna liv. Så vi drog ner skiten. Vad vi ska ersätta den med har vi däremot ingen aning om.