Tv-krönne, onsdag

Pär Lernström har Sveriges mest otacksamma tv-jobb.
”Idol” behöver ju honom inte – överhuvudtaget.

”Idol 2011:s” auditionturné är avklarad. Nästa vecka drar programmet igång på riktigt, men först bjuds vi på en mellanfas där de sista agnarna ska skiljas från vetet.
Vid det här laget – åttonde året i rad – är det svårt att fortfarande kunna engagera sig i TV4:s talangsåpa. Det är svårt att bry sig om huruvida de tonåringar som sjunger karaoke inför juryn ska få en biljett till finalen eller om de ska skickas hem. Vi vet ju redan att de har minimal chans att bli megastjärnor. Vi vet ju redan att de egentligen tävlar om en plats i bensinmackarnas rea-hyllor i vår.
Det är ännu svårare att bry sig om juryn. Vi vet ju redan att Alexander Bard, Pelle Lidell & co kan vara elaka, på gränsen till råa,
men vi har också en gnagande misstanke att deras förolämpningar är utstuderade och noggrant förberedda av TV4 för att allt ska bli så "bra tv" som möjligt. Att allt är regisserat in i minsta detalj, ända ner till tåren på Laila Bagges kind eller sättet som Bards mustasch lockar sig när han hånler. Att juryn inte för en minut tycker att de tävlande sjunger "helt fantastiskt" (Anders Bagge i går, två gånger, om Denise) eller att deras nervösa försök att se ut som popstjärnor är "helt priceless" (Bagge igen, om Moa).
Svårast är det att bry sig om programledaren. För ett mallat program som ”Idol” har Pär Lernström ungefär lika stor makt och relevans som kung Carl XVI Gustaf. Lernström gör sitt bästa för att vara en sympatisk motvikt till juryns spydigheter, men han saknar företrädaren Peter Jihdes självklara pondus och framstår oftast som en överflödig möbel i ett program som redan har den inredning det behöver. Fans av "Idol" vill lyssna på lite karaoke, höra juryn såga eller hylla de tävlande, och spendera 5,70 på att rösta på sin favorit. Det småputtriga mellansnacket är mest en onödig transportsträcka. Till nästa höst skulle TV4 faktiskt kunna slopa programledarrollen helt och hållet.
Eller ännu hellre – ge oss en ny och fräsch fredagsunderhållning.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 28/9-11)

Hard at work

Soffan i Solna och vi är professionella yrkesutövare i kväll. Jag skriver tv-krönika och Jessica skriver frilansknäck. Tänk om det alltid vore så här. Att man jobbade från soffan, att man aldrig mer behövde pendla eller stressa till morgonmötet. Tänk om man alltid var så här fri.

Taxi

När mitt liv en dag ska summeras: låt det sägas att taxiresorna hem till Solna hösten -11 var av Guds välbehag.

Hon tar mig när hon vill. Gud. Jag är förvånad att hon inte har tagit mig tidigare. Jag lever på lånad tid, men jag tänker njuta av den.

Hemma igen

Sverige är en jävla röv på många sätt. Men Sverige är också gudomligt. Until next time, America: take care of your beautiful self.

Ungarna älskar redan New York, trots att de aldrig varit där. Julie ritade den här teckningen till mig igår ikväll. Notera frihetsgudinnan i gult till vänster. Och skyskraporna. Och kiosken, där en New yorkare säljer "saft och bullar och kaffe. Och glass".

Så här ska en morgon se ut

Upp i ottan och ta på löparskorna. Vandra tre kvarter och lyssna på fågelkvittret från träden som kantar West 94th Street. Njut av solen som tränger genom molnen precis när du anländer till Central Park. Spring ett varv runt Jaqueline Kennedy Onassis Reservoir.

Gå tillbaka till ditt hotell och duscha. Kolla på nån pastor på tv och skaka överlägset på huvudet. Gå till kvarterets diner och beställ en monstruös frukost, en riktig orimlig fuck-you-samvete-frulle: pancakes med smör och sirap. Bacon. Scrambled eggs. Kaffe med mjölk och socker. Och en stor jävla lemonad. Luta dig tillbaka och säg till dig själv:

"Because I'm worth it".

Home and dry

Åker hem ikväll. Har varit några fantastiska dagar här (även om jag fortfarande är sur på Derek Jeter för att matchen ställdes in i går), men jag längtar efter mina människor på jorden nu. De som fyller mitt hjärta. Jag längtar efter min vackra dotter.

Och min vackra son.

Och min vackra själsfrände.

Men vad fan

Det här var ju inte RIKTIGT vad jag ville se när jag kom fram till Yankee Stadium. Regnet fortsätter ösa ner och de diviga pretty boysen i Yankees och Red Sox är tydligen allergiska mot H2O. Så matchen blev inställd.

Jag stretar emot in i det sista. Sitter kvar på den enorma arenan och dricker öl. Det blåser i Bronx ikväll. Det är möjligt att jag aldrig har varit ensammare än vad jag är just nu.

Fysiskt sett, alltså. I hjärtat har jag sällskap, tack och lov.

Skyfall över Ground Zero

Regnet öser ner över Manhattan och jag börjar bli orolig för om Yankees kommer att kunna spela ikväll. Trots paraplyinköp för fem bucks av en gatuförsäljare är jag soaked to the bone.

Befinner mig vid Ground Zero. Stirrar upp på nya World Trade Center, även kallad Freedom Tower. Det är vackert. Och redan hisnande högt. Så högt att det försvinner upp i molnen.

Gårdagen i stolpar

Förmiddag: Intervju med Daniel Craig på Crosby Hotel.

Eftermiddag: Konfrontation med Carl Bildt vid FN:s högkvarter.

Kväll: Leksaksjakt på Toys R'Us gigantiska affär vid Times Square. Finns ingen länk till det, men jag lovar: det andra var en barnlek i jämförelse.

Japp, Gud var närvarande

Fredag

Hade en väldigt stimulerande dag igår. Inte riktigt så lugn som jag hade tänkt, men stimulerande.

Nu ligger Central Park dimmig och ljummen framför mig och jag har snörat på skorna. Dags att njuta av livet och känna Guds närvaro i varje andetag, eller vad säger ni?

På plats

Inleder med att vandra Broadway upp och ner, upp och ner. Det är härligt att låta New York tvätta mig ren med sin smuts. Jag njuter av överflödet av intryck, fylls till brädden av alla ögon jag möter på gatan. För en sekund anar jag livsöden i de där ögonen, sedan klipps trådarna av. There one moment, then gone in a flash, som Ronnie Sexsmith sa.

Jag bor ett stenkast från Central Park. I morgon ska jag springa där. Men det är då det. Om nittio minuter har jag nämligen ett jobb att göra. På Crosby street, runt hörnet.

Mellanlandning

London är verkligen vackert så här års. Man känner små pustar av Sherlock Holmes i varje gatuhörn.

Arlanda i ottan

En gång i tiden började jag jobba på British Airways-loungen här vid ungefär exakt denna tidpunkt. Nu är loungen riven sedan många år och jag ska ta en BA-flight till JFK.

Jag heter för övrigt inte Jon längre, om ni undrar. Jag heter Svenjonjurg.

Jag känner mig sällan så levande som när jag flyger över Atlanten. Om jag har räknat rätt blir det här elfte gången jag gör det. Undrar hur många gånger till jag kommer att få göra det i mitt liv?

Vi säger elva till. Minst.

I morgon ses vi igen, kära USA

Knatteskutt

Jullan började sin första gympaklass idag. Hon var ett geni som vanligt. När ungarna körde vargar och kycklingar sprang alla kycklingarna rätt i vargens gap. Men inte Jullan. Hon lade sig i ytterfilen och blev inte tagen en enda gång. Jag tjoade på sidlinjen precis som Sven gjorde 1984 när jag gjorde hattrick mot Hedesunda.

Some things never change.

Dagens soundtrack

Ron Sexsmiths "In a flash" och Springsteens "I wish I were blind". Ronnie för att han påminner om alltings förgänglighet. Bruce för att han påminner om att svartsjuka är den svartaste av alla sjukor.

För ett år sedan...

...gick några kollegor och jag ut på restaurang och sjöng karaoke. Tobbe, Karro, Kristin, Malin och några till. Och så en ny tjej, som hade börjat på vår redaktion tre dagar tidigare.

Jag tog tio-tåget hem till Västerås. Men ett litet frö hade såtts. Ikväll firar vi det genom att se Rheborg, Ulveson och Körberg i "Riktiga män" på Maximteatern. Vi sitter längst fram och Jessica fick fånga ett äpple med lyra. Hon kan berätta om det ifall ni frågar.

Nej, Fon kan inte bowla

Konferens

Sitter med de här karismatiska jävlarna på en bowlinghall i Stockholm. Försöker carpe diem så gott det går. Det är nåt fel på Markus. Han känns nästan glad.

Too damn gay

Julie slog i tån och blödde ner mina jeans precis. Så lagom till föräldramötet på dagis drog jag på mig dessa brallor, de enda långbyxor jag har i min magra garderob.

"Nej nej nej!" utbrast Jessica. "Du FÅR inte ta på dig dom där! Du ser ut som en tjej! Du ser helt dysfunktionell ut!"

Så nu blir det shorts i september.

Måndag summerad

Gjorde tjänsteresa till mellanstor, svensk stad.

Sen blev jag sjuk.

2001

Klockan kvart över tre ringer telefonen inne hos nöjesredaktörens kontor på VLT.

"Vill du höra århundradets största nyhet?" säger Lotta.

"Ja?"

"Två plan har flugit in i World Trade Center!!"

Andra minnen från den dagen:

Dan skickade ett mess med stora bokstäver: "US IS UNDER ATTACK"

Jag gick på McDonald's med Emma. Jag minns inte om vi repade också. Men den hösten hade vi startat vår popduo December, som tyvärr aldrig blev världskänd.

Jag gick hem och sov efter jobbet. Sinnessjukt, jag vet. Varför kollade jag inte på tv som alla andra?

TV4-Petra var puckad och fattade inte att Pittsburgh ligger i Pennsylvania. Därför räknade hon till FEM plan på Nyheterna: två i WTC, ett i Pentagon, ett utanför Pittsburgh och ett i Pennsylvania. Varje gång jag ser henne nu för tiden tänker jag på det hjärnsläppet.

Tio år senare zappar jag mellan 9/11-dokumentärer på National Geographic Channel och NFL på TV10. Jessica pluggar till högskoleprovet. Jag är så glad att jag lever.

2005

Drog fram VHS:en i dag och hittade en pinsamhet från mitt förflutna. Sommaren 2005. Expressen. Jag och Martin var idiotiska nog att låta oss intervjuas till SVT:s årskrönika om Allsång på Skansen.

Jag trodde det skulle vara kul att se skiten men jag skämdes mest. Jag var så jävla dryg och vilsen på den tiden. Martin däremot var cool och hade mycket hår.

I ett särskilt pinsamt meningsutbyte påstod jag att det vore hemskt om Anders Lundin ramlade och bröt nacken.

"Men han kanske kan bryta fingret?" sa jag sen.

"Ett benbrott piggar ju alltid upp!" sa Martin hjälpsamt.

"Ja, ett lindrigt benbrott!" sa jag. "Det vore bra!"

Tillbaka i Västerås

Och min flickvän väntar på Å med upphällt vin. Hon är västmanlänning nu. Sedan en vecka tillbaka. Hon har redan vunnit titeln som vackraste människan på Mälardalens högskola. Grattis älskling!

Dream, dream, dreaming

Drömde att Jessicas morföräldrar bodde i Gary, Indiana. I huset bredvid hade Michael Jackson växt upp. Det var en black neigborhood. Ett hologram av en ung Jacko åkte skateboard fram och tillbaka över vägen non-stop, så man fick köra försiktigt.

Det var släktmiddag. Jessica var inte där, jag kände ingen. Jo, hennes moster Isa. Det kändes tryggt. Jag och Isa var de enda vita människorna där. Jessicas morfar såg ut att vara 101.

Jag gjorde bort mig direkt. Jag gick runt och skakade hand med alla, men det skulle jag inte ha gjort. "Pff, du kan inte skaka hand med städerskan fattar du väl", sa en gammal kärring. "Ser du inte bältet hon har kring midjan? Det betyder att hon är mindre värd än oss".

När Jessica kom frågade jag om hennes morföräldrar hade några minnen av Michael Jackson från när han växte upp.

"Nej de minns honom inte", sa Jessica. "De minns bara att det var något konstigt med den där familjen. De såg så olyckliga ut".

In da club

Nyss skrek min kollega Zandra högt ut så det ekade på redaktionen.

"Jag har fått Danny Saucedos pt som min nya pt!" ryade hon. "Vi ska ses på lördag klockan 13!!! Shit nu måste jag köpa nya träningskläder!!"

Det är sånt här jag måste leva med varje dag, folks.

Samtal med Julie, onsdag kväll

Julie: Linnea på dagis kan inte äta mjöl. Hon är glutenallergiker.
Jag: Herregud, hur kan du veta vad det heter?
Julie: Jag vill att du ska veta det, så du kan tycka synd om henne.
Jag: Ok.
Julie: Linnea är jättesnäll nästan jämt. Jag tycker om henne. Men jag är kär i Rays.
Jag: Jag vet!
Julie: Men ibland är jag kär i Axl. Mitt hjärta åker fram och tillbaka ibland. Men mest är det med Rays.

Tv-krönne, måndag

”Idol” skulle få ett ansiktslyft.
Men Bard-effekten uteblev.
TV4:s paradprogram är mögligare än någonsin.

Den åttonde säsongen av ”Idol” är igång, och mycket av försnacket har handlat om de nya jurymedlemmarna Alexander Bard och Pelle Lidell.
Den ene är en frispråkig låtskrivare och producent, den andre en ärrad skivbolagsveteran. Båda har sannolikt plockats in för att bibehålla programmets relevans i en tidsålder där allt fler talangsåpor (TV3:s ”True talent”, TV4:s kommande ”The Voice”) pockar på tittarnas uppmärksamhet.
De senaste åren har ”Idol” långsamt rört sig bort från de tidiga säsongernas infekterade mobbningsdebatt, mycket tack vare att juryn med Laila och Anders Bagge samt Andreas Carlsson var mer intresserade av att hitta genuina talanger än att göra sig lustiga på folks bekostnad.
Men gårdagens premiärprogram var ett rejält steg tillbaka till det ursprungliga ”Idol”. Att döma av Bards och Lidells insats kunde TV4 lika gärna ha ringt Peter Swartling och Daniel Breitholtz.
Efter några minuter ställer sig en kille framför juryn och börjar sjunga en gammal Cornelis-låt. Bard gör sig lustig över hans utseende. Lidell ser äcklad ut. Lite senare påstår Bard att han ”hatar” en ung sökande. En kille som tolkar Queen får höra att Freddie Mercury ”roterar i sin grav” av Lidell. En annan aspirant kallas tondöv av Bard.
TV4 försöker maskera det faktum att nya ”Idol” är mobbnings-tv av det gamla slaget genom att ge oss en dumsnäll programledare (Pär Lernström), en tokrolig sidekick som värvar deltagare iförd peruk (Cecilia Forss) och en och annan genuint gripande historia (som den om Chasmin som övervann cancer och gick till slutaudition).
Men i grunden verkar kanalen fortfarande tro att vi går igång på att se ungdomar bli mobbade av översittartyper. Det är tröttsamt, det är förutsägbart, det är 2004.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 5/9-11)

Färgklick i tillvaron

Bladets redaktion frodar inte av kärlek och skönhet och värme, precis. Därför var det uppiggande att Susanne kom förbi med sin elvamånadersbebbe nyss. Daisy käkade upp Malena Ernmans cd och blev irriterad när Helena skulle hålla på och klämma hela tiden.

Annars: jag är rätt snygg idag.

Tv-krönne, lördag

Om TV4 gjorde en stabil insats från Ungern i går?
Svårt att avgöra.
Det var ju mest reklam.

Avspark för EM-kvalmatchen mellan Ungern och Sverige var på den – för TV4 – ganska olyckliga tiden 19.45. Det betydde att kanalen hade minimalt med utrymme för både för- och eftersnack, eftersom man blev tvungen att klämma in fotbollen mellan sina nyhetssändningar. Synd på en så betydelsefull drabbning, en av få matcher där man som tittare verkligen hade velat ha en matig uppladdning i form av intervjuer, studiosnack och gamla matchbilder.
Å andra sidan var Anna Brolin, Stuart Baxter och Olof Lundh i TV4-studion redan slagna på förhand. Chanslösa mot marknadsekonomins krafter. I halvtid, när Ungern precis tagit en oväntad 1-0-ledning, klippte Fyran till ett reklamavbrott i över fem minuter innan Baxter tilläts yppa sitt expertutlåtande över matchen (”det är som gasen i botten med handbromsen på”). Sen var det dags för reklam igen – ett ännu längre avbrott den här gången – och när fotbollen kom tillbaka var det redan avspark för andra halvlek. Direkt efter slutsignalen, när hela Sverige (nåja) var i chocktillstånd efter Rudolfs sena 2-1-mål, valde man tack och lov att bjuda på en kort intervju med en nedstämd Erik Hamrén innan man släppte på reklamflödet.

Man kan ändå inte låta bli att undra. Hur känns det för en brinnande fotbollssjäl som Baxter att flygas hela vägen ner till Ungern för att leverera två-tre oneliners? SVT saknar som bekant rättigheter till de stora matcherna, men de kan åtminstone trösta sig med att de har Sveriges bästa fotbollsexpert – Glenn Strömberg – och att de har lyxen att kunna låta honom tala till punkt.
EM-kvalmatcher i fotboll förtjänar att behandlas med respekt. TV4 balanserade farligt nära gränsen till att inte göra det i går.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 3/9-11)

Tidig höst i Västerås

Magisk kväll i kväll. Jessica åkte hem till Lotta på fest, och jag tog bebbarna till Lögarängen vilket är det närmaste Miami Beach vi har i Västra Aros.

Ungarna är så himla olika mig. De är så modiga, så viga och så sociala. Edward gick fram till en tioårig tjej och sa "hej! Vad heter du?"

"Marlena", sa tjejen. "Hej Marlena!" sa Edward.

Tioåriga tjejer brukar inte vilja hänga med treåriga killar så Marlena gick därifrån. "Hejdå Marlena!" sa Edward glatt. Han har inte lärt sig än. Han har inte lärt sig att den här världen är hård och fittig.

Jag har lärt mig det, men sen jag träffade Jessica har jag kommit närmare Gud och det vackra och goda på det här jordklotet. Jag saknade henne så jag ristade in våra initialer på ett bord.

Miami Beach, var det. Kolla palmen! Västerås hamn är vacker men länge har det knappt gått att vistas vid vattnet för att kommungubbarna är fucked up the ass. Men det börjar bli bättre. Ungarna röjde skiten ur sig. När vi satte oss i bilen var de helt rödmosiga i fejset.

"Jag är inte blek", sa Julie som är ett geni på att slänga ur sig understatements. "Om du säger blek ska du inte prata med mig, pappa".

Julie är också den vackraste flickan som vandrat på denna planet. På kvällen kollade vi på almanackan vi fick av Lotta, med massa roliga bilder på ankor. Jessica läste ankornas pratbubblor. Det tyckte Julie var roligt:

Samtal med Julie, lördag kväll

Julie: Håll i ratten, pappa. Annars åker vi av vägen och då dör vi. Men du kanske klarar dig och bara får blåmärken.
Jag: Varför tror du att jag klarar mig?
Julie: Så här är det. Barn är mindre än vuxna. Och våra känslor är större. Om våra känslor går av dör vi. Vår skönhet är så viktig. Den är som en stor bulle.
Jag: Det var väldigt fint sagt, Julie. Vad är bullen för något?
Julie: Det är ju kärleken. Den är alldeles stor och ligger bakom hjärtat.
Jag: Ja, kärleken är som en bulle. Om man har en stor bulle i bröstet är man glad. Om man har en liten bulle är man ledsen.
Julie: Jag har många bullar i bröstet.

Världens bästa låt i dag...

...går på repeat i mina lurar medan jag dyngar ut mig knäck som om det inte finns någon morgondag. I kväll ska jag flytta ihop med min tjej också. Det är mycket nu.

Du är min soluppgång