Tv-krönne, måndag

Zlatan i direktsändning på SVT.
Roligt.
Och lite sorgligt.

Zlatan Ibrahimovic återvände till sin gamla hemmaplan och välkomnades som en president av malmöiterna. AC Milans beslut att spela mot Malmö FF måste ha tett sig som en gudagåva för SVT, som plötsligt kunde slåss om direktsänd klubbfotboll i världsklass. En meningslös vänskapsmatch förvisso, men ändå; det var länge sen ett italienskt topplag trillade boll i statlig tv och det kändes nästan surrealistiskt att se spelare som Antonio Cassano och Gennaro Gattuso kuta omkring under en SVT-logga.
Dagen till ära rullade kanalen fram sitt A-lag: Glenn Strömberg expertkommenterade, Chris Härenstam refererade och den inbjudna legendaren Kurre Hamrin fick sitta i studion och berätta om sitt mål mot Västtyskland i VM -58 för åttahundrade gången.
Det kändes lite vemodigt. Som ett eko från svunna tider, när Sveriges Television hade monopol på nästan all toppidrott och andra aktörer fick slåss om småsmulorna. Nu är det, som bekant, precis tvärtom. När SVT nyligen förlorade rättigheterna till OS 2014 och 2016 var det ännu ett hårt bakslag för en kanal som blivit akterseglad i ett medieklimat där pengar är allt och ingen tar hänsyn till hur många människor som kan se evenemangen. SVT är chanslösa på kassakor som Premier League, Serie A och Champions League. Det som återstår är sånt vi fick se i går: nittio minuter långa träningspass som ramas in som om de vore riktiga toppmatcher.
Vemodigt, som sagt.

Matchen då? Jo, den var oväntat spännande. Men SVT sjabblade bort det lilla känslodrama som kvällen hade att erbjuda. I samma stund som en påtagligt rörd Zlatan steg upp på ett podium i halvtid valde David Fjäll att påannonsera ett inslag om Gre-No-Li. Istället för att se och höra svensk fotbolls kanske största spelare genom tiderna ta emot publikens hyllningar bjöds vi på femtiotre år gamla arkivklipp.
Det var inte direkt fingertoppskänsla.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 15/8-11)