Just nu: världens rikaste man

Herregud vad många valborgsmässodagar man pissat iväg på drängfylla från 08.30 och framåt. Vackra minnen förvisso, några stycken, men jag förnimmer dem bara som vaga konturer, gamla skepp i grumligt vatten. Nu sitter jag i Stalbo med två undersköna barn i famnen och håller livet stadigt by the balls. Det gjorde jag inte då.

Löööööv

Det löste sig när jag väl kom fram till Västra Aros. Blivande paret Helena och Terje förbarmade sig över en ensam själ. Radioprofilen Martin Vare och en annan SR-tjej vid namn Annika var också där. Alla fyra är kollegor till Lotta, vilket skulle kunna vara awkward, men vi är ju alla vuxna människor. Right?

Och vettiga människor blir glada när man, som jag, lyckas hitta sin själsfrände i livet. Precis som jag är glad för Terjes och Helenas skull.

Solitaire

Magisk kväll. Gud leker. Gud fnittrar. Gud är nyförälskad i världens vackraste kvinna och dessutom tipsy efter två glas vin.

Sitter på tåget hem till Västerås. Staden som blivit min av en jävla slump. Jag gillar Västerås. För det mesta. Den är inte lika surdegshotellsbajsnödig som Sthlm.

Men jag känner mig ensam ikväll. Ingen ville dricka öl med mig. Jag hade velat dricka öl med någon och fira den här kvällens skönhet. Jag borde kanske njuta av ensamheten; jag har inte varit så ensam de senaste fem åren.

Men jag känner mig mest ensam i kväll.

Declan

Om två veckor får jag träffa Declan igen. Han var min bästa kompis när jag bodde fyra månader i Malaga våren 1992. Jag var 17, han var 28. Han var en irländare som hade flyttat till södra Spanien för att röka hasch och ha det bra. Nu är han 47 och en irländare som bor i södra Spanien för att röka hasch och ha det bra. Skulle jag tro. Jag vet iofs inget om haschet, men jag vet att han har det bra. Declan är bara så, en solig själ som säger ja till livet.

Det är åtminstone som jag vill minnas honom. Han var en storebror som jag kunde prata kärlek och tjejer med (det lilla jag hade upplevt), som jag kunde göra musik med, som jag kunde prata om döden och livet med, allt sånt där existentiellt som aldrig är så angeläget att prata om som när man är 17.

Lite rädd är jag också. För att återvända. Till ett ställe som med årens gång har blivit Den Heliga Graal för mig. För att den betydde så mycket för mig, den där resan. Jag hittade mig själv (klichén dödar er, jag vet) i Malaga. Och Declan hade en stor del i det.

Nyss ett mejl i brevlådan. Som om det var i går vi drack milkshake och gjorde låtar i hans lägenhet. Som om åren som gått bara var en dröm.

Hey man!

It's great to hear you're coming down for a visit! It will be really nice to see you again old friend!

Pleeeease don´t do it

Jessica har gjort ett ögonblick med smör-Danny Saucedo från E.M.D On Ice (som Martin S väldigt fyndigt kallade dem i går). Jag läser hans svar på den obligatoriska "Till sist..."-frågan och tänker

åh snälla söta Jesus låt aldrig Jessica hitta en lägenhet i Soho.

Samtal med Julie, onsdag kväll

Julie (utanför min dörr): Är Jessica hemma?
Jag: Nej, Jessica är på jobbet.
Julie: Men det luktar ju Jessica!
Jag: Gör det?
Julie: Ja.
Jag: Hur luktar Jessica?
Julie: Hon luktar som jorden.

In the war room

Jack och Bobby löste Kuba-krisen i Vita Husets Situation room 1962. Nu sitter jag med Christoffer, Jocke (pictured), Anders och Johan i ett liknade rum (nåja) i Schibstedts hus på Kungsbron. Det är mysigt att sitta här. Vi har krypterat våra id-brickor så att bara vi fem ska kunna komma in hit. Det vi gör är supersuperhemligt. Det vi gör kommer att bli vackert, på sitt sätt. Betydelsefullt, på sitt sätt.

Världen utanför är oviktig. Det enda som betyder nåt är här och nu. Precis som oktober -62.

Skattjakt

Jag känner mig ofta som en otillräcklig pappa. Jag tänker att mina barn inte får den Bullerbynuppväxt som de förtjänar. Eftersom 1. Jag inte kan snickra. 2. Jag är separerad från deras mamma. 3. Stentorpsgatan i Västerås är inte Bullerbyn. Man separerade inte på Bullerbyns tid. Man bet ihop och led i det tysta. Vid närmare eftertanke vill jag inte att mina barn ska växa upp i Bullerbyn. Vid närmare eftertanke kan Bullerbyn dra rätt åt helvete.

I alla fall. I går fick mina barn ett sånt där Astrid Lindgren-mysigt minne som alla svenska barn bör få uppleva. Alla utländska barn också.

Påskafton. Skattjakt. Efter påskägg. Julie i täten. Edward lycklig i hennes kölvatten. En av ledtrådarna låg i majbrasan. Julie rusade dit, Edward rusade efter. Edward tänkte "jag fattar inte vad de håller på med. Men that ain't stopping me".

En annan ledtråd låg i brevlådan. Faster Ann läste upp den, Julie funderade i två sekunder och rusade vidare. Min dotter är ett geni.

Jessica förstod ingenting men var glad.

Till slut hittade Julie äggen i en korg som hängde i apans buske (don't ask). Eftersom hon är ett geni kunde hon (nästan) läsa namnen som stod på dem.

Min flickvän och min syster hade inte träffats förut. Men det gick bra. Jag skulle säga att de redan älskar varandra över alla himlar. Inte riktigt kanske, men det ser bra ut.

Ungarnas blodsocker var through the fucking roof. Farfar är glad att han har blodsocker överhuvudtaget.

Vi målade oss som påskgummor också. Sweet Jesus, Astrid hade varit stolt! Vilken dag!

Ottan igen

Edward är så glad i livet. Därför skiter han i att sova. Han tycker det är ett onödigt slöseri med tid.

Jag pratar football med Phil Anselmo, torsdag kväll

Jag: Who´s your favourite player with the Saints? Mine is Jeremy Shockey.
Phil: Well, he´s not on the Saints anymore.
Jag: Really? Did they trade him?
Phil: No, he got traded. Not traded, he got cut by the Saints because honestly he has..the injuries, you know. He´s never played a full season. He´s a great tight end, man. He can catch the ball, great attitude, cool guy, really really nice guy. But he´s getting a little long in the tooth as we say here, he´s getting a little bit older. And we just got this fucking kid last year who´s 6 foot 6 who´s kinda carrying the torch now. But Shockey was a very good mentor for him. Winning the Superbowl was fucking huge for the fucking city, and huge for me. Cause I´m a lifetime Saints fan and we´ve watched some of the worst fucking football players ever. Hah!

Jag är så jävla kär i den här kvinnan

Onsdag

Vissa dagar är ju helt jävla värdelösa. Den här dagen bjöd på dotter som inte kan se, son som bråkar på dagis, en röd och värkande hals och grov övervikt.

Och morgondagen bjuder på jobbuppgift som ger mig ångest. Ännu mer oro för dotter. Ännu mer insikt om att jag är en jävla fatso.

Men jag tackar ändå Gud. Tack Gud. Du gav mig vidunderliga regnmoln, vacker promenad med son på Björnö, vacker kram från stackars dotter i min famn, världens vackraste mejl från världens vackraste flickvän och insikten att jag är välsignad över alla gränser.

Och idag bokade jag resan. Resan. Som ska förena mitt drömmande sjuttonårsjag med mitt luttrade trettiosexårsjag. Declan. Pedrogalejos. Min ungdoms gator. Hand i hand med min Jessica.

Eftermiddagssol

Djävulen försökte röva bort min lilla flicka igen. Han kommer att fortsätta försöka. Men jag tänker inte låta honom göra det. Han får ta mig när han vill, men inte Julie.

Nu ligger min tappra tjej på sjukhus och får dropp var sjätte timme. Fasan i mitt bröst när jag fick samtalet var något jag aldrig har känt förut.

Det är ett HELVETE att älska någon så mycket.

Thrash metal gods

Inom loppet av 43 timmar har jag intervjuat två metal-giganter. Nu ligger ljudfilerna från intervjuerna på mitt skrivbord i väntan på att transkriberas. De känns väldigt...heavy.

Klebold in waiting

Niklas är hemma från Bangladesh och går och viftar med ett luftgevär på redaktionen. Vi skrattar och tycker det är fyndigt. Men skrattet fastnar i halsen. Nåt säger mig att Niklas är en sån som skulle kunna förvandlas till Matti Sarri när man minst anar det.

Det här med själsfränder

Det är egentligen det enda vi människor behöver. Eller hur? En flickvän, pojkvän, vän som ser oss. Där vi kan vara vårt drömmande jag, vårt älskande jag, den där personen som älskar Gud (hur vi nu definierar honom/henne/det/whatever the fuck).

Klockan är halv fem och jag och Jessica pratar om Spanien. Om stunder vi känt oss levande. Det har gått nitton år sedan Malaga, men det känns som att det är här och nu. Ni vet, när man slet stora köttslamsor av livet, när man höll oändligheten i sin hand, när man lade sin själ på luftning i världsalltet. När man LEVDE.

Tänk att vi lever. Tänk ynnesten. Tack, livet. Jag är så lycklig just nu. SÅ lycklig. Det var allt jag ville säga.

I ett annat hörn av världen...

...står Malin Collin och Jessica Isaksson på en tidningsredaktion och jämför höftkulor. Tydligen ska detta avgöra vem som har längst ben.

I´m happy to report att min flickvän vann med sex centimeters marginal! Annars hade jag...behövt vidta åtgärder.

Mitt i naturen

Gudarna ska veta att jag är en värdelös fågelskådare. Jag vet inte ett skit om blommor, träd eller svampar. Fågelläten. Moln. Och så vidare. Jag upplever naturen som en vacker men namnlös lunga. Årstiderna kommer och går, jag uppskattar deras skönhet men kan inte sätta ord på dem eftersom jag saknar en vokabulär att göra det med.

Därför vet jag inte vad detta är. En rabarberlök? Kan man säga så? Jag såg den i alla fall i mina föräldrars rabatt i går och blev upprymd. För rabarber är vår. Rabarber är liv! Och den här löken/knoppen/whatever the fuck är SÅ efterlängtad.

Ibland...

...bla bla bla. Jag slutar konstruera ett skäl och visar helt enkelt upp den här bilden på världens i särklass sötaste dotter som dessutom är ett artistiskt geni.

Ibland...

...klipper jag Edwards lugg och så blir det väldigt snett och inte särskilt lyckat. Detta påpekar jag enbart för att få visa upp den här bilden på världens i särklass sötaste son.

Ibland...

...hänger sig min mobil och då tar den bilder på displayen utan att jag fattar varför. Detta påpekar jag enbart för att få visa upp den här bilden på världens i särklass sötaste flickvän.

Samtal med Julie, lördag eftermiddag

(Jag äter en citron)
Julie: Du är tokig, pappa. Du äter ju vad som helst. Du äter till och med surbajs.
Jag: Vad är surbajs för nåt?
Julie: Det är när harar bajsar ut sån där syra.
Jag: Du menar harsyra?
Julie: Ja.
Jag: Jag har aldrig ätit sånt bajs, men harsyra är gott.
Julie: Men hur smakar bajset?
Jag: Jag vet inte.
Julie: Har du en sax så vi kan klippa rävsyran?
Jag: Du menar harsyran?
Julie: Nej, jag menar rävsyran.
Jag: Man kan plocka den direkt från marken, som gräs. Man behöver ingen sax.
Julie: Jo, det gör man.
Jag: En gång plockade jag en hel plastbytta full med harsyra. Sen satte jag mig framför teven och åt som om de vore chips!
Julie: Nej, det gjorde du inte.

Dagens vackraste 27 sekunder...

...är så klart de mellan 1.11 och 1.38 i gamla hair metal-bandet Warrants slagdänga "Blind faith" från 1991. Den synthen!

Samtal med Julie, torsdag eftermiddag

(Vi sitter i bilen och blir invinkade till vägrenen av en polis)

Julie: Åh nej, polisen! Vad har vi gjort?
Jag: Ingenting, de ska bara kolla så att jag inte har druckit något.
Julie: Varför det?
Jag: Man får inte dricka när man kör.
Julie: Inte vatten heller?
Jag: Jo, man får dricka vatten och läsk. Men inte...
Julie: Och mjölk.
Jag: Och mjölk. Men inte saker det är alkohol i. Som öl och vin. För då blir man trött och...
Julie: Och snurrig.
Jag: Precis.
(Jag vevar ner rutan och hälsar på polisen)
Julie (till polisen): Han har inte druckit något!!
Polisen: Blås här i fem sekunder.
Jag: (blåser)
Julie (till polisen): Pappa har inte druckit något!
Jag: Det är lugnt, Julie (innerst inne livrädd att min röda och förkylda hals ska göra att min andedräkt är så dålig att den ger utslag på alkomätaren).
Polisen: Då så. Kör försiktigt.
(Vi kör iväg)
Julie: Det gick bra!
Jag: Ja, pappa dricker inte och kör samtidigt.
Julie: Bara vatten. Och läsk! Och mjölk!
Jag: Ja, och det får man göra.
Julie: Vad händer om man dricker nåt annat?
Jag: Då kan man åka i fängelse.
Julie: Ja, det kan man. Men du åkte inte i fängelse! Det är bra. För då hade vi inte haft någon pappa!

Facit

Den 13 juni 2005 skrev jag följande önskelista på min insomnade, gamla blogg:













Sex år senare har förvånansvärt många av dessa grejer infriats, I´m happy to report:

1. CHECK!

2. Ehhh...nej.

3. Nope.

4. Inte direkt.

5. CHECK!

6. CHECK!

7. Ska få i kväll!

8. Nej.

9. Ska få i kväll!

10. Ska få i kväll!

On the couch

Har fått tid hos en terapeut på onsdag nästa vecka. Nu jävlar ska mina demoner slaktas på psykologins altare.

Insomnia

Jag lider av sömnsvårigheter ibland och brukar låtsas att jag är en amerikansk senator för att komma ner i varv. Jag låtsas att jag är ung, snygg och karismatisk. Jag låtsas att jag svarar på frågor från en hungrig presskår med osedvanlig elegans. Jag är Jack Kennedy -62. Jag förväntas vinna presidentvalet 2016 by a landslide.

Jag heter vackra namn. Kombinationerna är oändliga. Jag heter Jeremy Porter. Jag heter Patrick Jefferson. Jag heter Jeff McKagan (inget släktskap med Duff).

Jag heter inte Jon Forsling. Jag jobbar absolut inte som journalist. Blotta tanken håller mig vaken med skenande hjärta.

Blev lurad...

...av min flickvän i går på sista april. Jag blev så sur att jag klämde en stor finne på hennes näsa. Det var osjysst av mig, jag vet.

Dagens sanning

Joni på jobbet slog huvudet på spiken nyss när vi traskade iväg till en burgarlunch:

Du är som Danny Glover i "Dödligt Vapen", Jon. Too old for this shit.