Jag ligger på en tunn madrass på golvet i vardagsrummet i en enplansvilla på 1925 San Antonio Blvd. Mina föräldrar ligger i gästrummet, Ruth Huenemann i sovrummet. Alla sover. Jag kan verkligen inte sova. Jag ligger och stirrar på en bild av tre lik.
Tidigare på dagen har vi varit på Alcatraz. Där fick jag köpa en tunn bok om de fjorton flyktförsöken som gjordes när ön var ett fängelse. Jag ligger på madrassen och är helt trollbunden av de tragiska, blodiga berättelserna. Män som drunknat. Män som skjutits i huvudet. Män som avrättats. Och här: tre män som dog efter en fyrtio timmar lång eldstrid. Deras nakna kroppar ligger på britsar i San Franciscos bårhus. Marvin Hubbard. Bernard Coy. Joe Cretzer. De visste att de var chanslösa; de visste att de aldrig skulle bli fria. De fortsatte kämpa ändå. De gav inte upp. De valde döden framför fångenskapen. De blir genast mina hjältar.
Nu är klockan snart elva och mörkret sänker sig över mitt livs kanske roligaste jobbprojekt: den bilaga om "Flykten från Alcatraz" som följde med dagens Aftonblad. Från och med i januari, när jag pitchade idén och fick klartecken att göra den, fram till idag har jag njutit. Jag har varit den elvaåriga pojken på madrassen igen.
Och på sida 4 i bilagan dyker de upp: de tre liken. Cretzer, Hubbard och Coy. De är inte huvudpersoner i den här bilagan, och bilden i fråga är mycket mer smakfull och återhållsam än den som mina uppspärrade ögon såg för första gången 1986. Men det känns nästan poetiskt att bilagan börjar med deras döda kroppar. För utan dem hade det aldrig blivit någon bilaga. Åtminstone inte författad av mig.
Nu ska jag sluta blaja. God natt, people. Vi ses snart i spalterna. Nästa vecka räknar jag med att vara tillbaka på jobbet och skriva om Allsången igen.
