Återvinning

Jag har alltid förundrats över tidningskrönikörer som - dagen efter att deras krönika publicerats - klistrar in skiten i sin blogg OCKSÅ. Typ: "jag orkar inte skriva nåt roligt i dag, men här har ni lite gammal skåpmat så klarar ni er säkert några timmar. Okej?"

Plagiatören och tv-krönikören Klas Lindberg är ett bra exempel på detta fenomen.

Dock, just denna lördagsmorgon - när Lotta fortfarande sover och Edward röjer skiten ur sig med ett hästhuvud här bredvid - har jag inget kul att säga. Och eftersom jag faktiskt skrev en inledningskrönika till Nöjesbladet i går ska jag nu göra det oförlåtliga. Jag ska publicera gammal skåpmat.

(Trogna läsare av bloggen kanske även lägger märke till att krönikan i sin tur har har lånat en del från ett tidigare inlägg. Så man kan säga att det här blir tredje gången jag publicerar skiten. Somebody shoot me!)

Här är den. Hoppas ni klarar er några timmar nu, okej?

Handen som rörde Joe.
Munnen som kysste Kurt.
Närmare nirvana än så kommer jag inte.

Andra dyrkar Håkan Hellström eller Morrissey eller Gud.
Jag dyrkar Joe Cretzer och Kurt Cobain. Gud har jag vissa förhoppningar om, men eftersom han inte har visat sin nuna än får det bli Kurt och Joe under tiden.
Kurt känner ni redan. Inga konstigheter där, jag var nitton när han sköt sig och ett stort Nirvanafan. En del av mig stannade i växten där och då.
Joe var en fängslad bankrånare som försökte rymma från Alcatraz 1946. Efter att ha legat gömd i ett avloppssystem i två dagar sköts han till döds. Jag var elva när jag besökte ön och såg en bild på hans döda kropp i en turistbroschyr. En annan - mer morbid - del av mig stannade i växten då också.
Jag fick aldrig träffa Joe, men min pappa var på Alcatraz -91 och köpte en bok av en före detta fånge vid namn Jim Quillen. Jag fick boken i julklapp. "To Jon. Best wishes. Jim Quillen #586", skrev han i den.
Jim Quillen kände Joe Cretzer. Några timmar innan Joe försökte rymma skakade Quillen Joes hand och önskade honom lycka till. Detta faktum fick mig att bli vimmelkantig av lycka:
Samma hand som en gång i tiden tryckte Joe Cretzers hand skrev också mitt namn.
(Förutsatt att Jim Quillen var högerhänt, alltså. Men det borde han ju ha varit, för helvete).

För några veckor sen var det dags för nästa religiösa uppenbarelse. Strax efter tio en måndagskväll ringde Courtney Love - Kurts änka, ni vet - på min mobil och lät sig bli intervjuad om sin nya platta i tretton minuter.
Men det var inte plattan jag var intresserad av. Det var det här:
Courtney ursäktar sig och stänger av en kran som pumpar ut vatten till ett bad hon tänker ta efter intervjun. Samma hand som tappade upp bad till Kurt tappade upp även detta.
Courtney kallar mig "darling". Samma stämband yttrade samma ord till Kurt en gång i tiden.
Courtney snoppar av mig efter en närgången fråga. Som hon måste ha snoppat av Kurt när det begav sig!
Courtney säger mitt namn. Hon uttalar det "John" visserligen, men ändå. Samma mun som en gång kysste min personliga Jesus har tagit mitt namn i sin mun.
Jag kan gå i pension.