Stolt som en tupp

Lotta var på kvartssamtal på dagis idag. Då fick hon höra följande historia:

För några månader sedan började en pojke från Indonesien på dagis. Första dagen var han hemskt blyg. Han kunde inte prata svenska så bra, och han kände inget av barnen. Dessutom var han den enda färgade ungen där. När hans mamma hade lämnat honom stod han och tryckte för sig själv i ett hörn. Ingen av de andra ungarna brydde sig om honom.

Jo, en: min dotter. Enligt fröken hade Julie gått fram till pojken och sträckt fram sin hand. "Kom så leker vi", sa hon. Sen gick de iväg hand i hand och gjorde just det. Och idag är de tydligen bästa kompisar.

Ni får tycka att jag är blödig. Men jag är så stolt över min dotter att jag känner mig gråtfärdig.