Jag fascineras av ledsna clowner. Om jag ser nån som ska vara rolig hela tiden vill jag komma in under huden på dem, hitta gråten som ligger begraven någonstans. För det gör den. Hos oss alla.
Jag gillar att titta på klipp på Letterman och Conan O'Brien och Jon Stewart från tiden strax efter 9/11. Maskerna som tagits av. Den patologiska impulsen att vara rolig tillfälligt bortkopplad.
Intervju med Peter Dalle och Robert Gustafsson nyss. De var trevliga, men inte ett dugg roliga. Det kändes bra.
Inga tårar, dock.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...