Är hemma sjuk från jobbet i dag, vilket inte kommer som en överraskning för en enda levande själ. Jag - eller min sambo, eller något av våra barn - har varit sjuka sen Palme-mordet känns det som.
Blev nyss uppringd av min kollega Peter Ottsjö, som informerade om att jag vunnit nöjesredaktionens interna pris "Gyllene geten" för månadens bästa ingress. Till min fasa satte han sedan på högtalartelefon så alla mina kollegor skulle höra vad jag sa. Granted, vi pratar bara om kanske tjugo pers här, men jag lider av glossofobi (look it up) och drabbas av hjärnkramp i såna här lägen. Resultatet blev att jag försökte vara rolig på ett pressat, tonårsmässigt sätt. Jag känner doften av gamla gymnasiekorridorer dra genom lägenheten som en osynlig giftgas nu. Jag skäms.
Nu väntar hämtning på dagis av bebbarna, och fem timmars mayhem innan de somnar. Jag är en sån fin människa. En riktig krigare.
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
En av Edwards favoritspelare i fotboll är Cristiano Ronaldo, och han är särskilt fascinerad av dennes firande när han gör mål. Tydligen bruk... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...