söndag 4 april 2010

Just nu

Kollar på Alfons för 33:e gången i år. Avsnittet med barnkalaset. Lotta tycker att speakerrösten Björn Gustafsson d.ä. gör sig lustig på faster Fiffis bekostnad. Jag tycker mest att det är fascinerande att alla vuxna i tecknade filmer från sjuttiotalet ser ut som pensionärer, vare sig de ska föreställa tjugo eller åttio.

När fastnade vuxna i växten? Och började se ut som konstant trettio istället?

Jag blir harmonisk av att titta på barnprogram. Jag vill bo granne med Bamse. Jag vill vara Barbabok och ha mitt eget rum av barbalera. Jag vill vara sju år och leka tåg med Alfons. Jag vill inte vara trettiofem och byta cynismer med bekräftelsetörstande monster fem dagar i veckan.

In memoriam

Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...