Kollar på Alfons för 33:e gången i år. Avsnittet med barnkalaset. Lotta tycker att speakerrösten Björn Gustafsson d.ä. gör sig lustig på faster Fiffis bekostnad. Jag tycker mest att det är fascinerande att alla vuxna i tecknade filmer från sjuttiotalet ser ut som pensionärer, vare sig de ska föreställa tjugo eller åttio.
När fastnade vuxna i växten? Och började se ut som konstant trettio istället?
Jag blir harmonisk av att titta på barnprogram. Jag vill bo granne med Bamse. Jag vill vara Barbabok och ha mitt eget rum av barbalera. Jag vill vara sju år och leka tåg med Alfons. Jag vill inte vara trettiofem och byta cynismer med bekräftelsetörstande monster fem dagar i veckan.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...