Är förkyld.
I-fucking-GEN.
Men det är skönt att jag inte heter Johan T Lindwall i dag. Eller någon annan dag, för den delen.
Enda gången jag har träffat Johan var på Sturecompagniet, lustigt nog. Klockan var fyra på morgonen och jag var där med Daniel Nyhlén (det här var på tiden Daniel jobbade på Bladet. Skulle tro att det var på hösten 2004). Johan var dyngrak och stötte på allt som hade en puls. Daniel presenterade mig för honom, varpå Johan omedelbart tog nacksving på mig och började ruska mitt huvud fram och tillbaka.
"Man måste kämpa så jävla hårt för att komma till toppen!" ropade han i mitt öra.
Sen kom det en vakt och räddade mig.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...