Lånade No distance left to run av Ninna. Det skulle jag inte ha gjort. Nostalgiska filmer om band jag gillade som ung gör mig bara självmordsbenägen. Helvete varför satsade jag inte hårdare på att bli rockstjärna istället? Varför var jag så jävla lat?
Fan...när Graham Coxon drar igång Parklife alltså. Den grötiga disten. Euforin i publiken. Tiden står stilla och universum är perfekt.
Well. Har inte tid att gnälla längre. Måste dra ut till Västerås Motorstadion. Plikten kallar.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...