Den finaste julklappen...

...jag fick i år är denna inramade ORIGINAL-sida från Mats Jonssons mästerliga serieroman "Pojken i skogen". Om ni inte har läst detta skoningslösa onani-bonanza från de norrländska skogarna föreslår jag att ni gör det nu.

Annars får årets jul fyra plus i betyg. Snö, tindrande barn, god mat, lyckad gräddkola, ringdans, Ted Kennedys självbiografi, Stephen Kings nya tegelsten och 24 flaskor schampoo från min syrra (hon jobbar på en hårvårdsgrossist). Kan man be om mer?

Och för en, välsignad dag...

...sänker sig friden över bloggarna, sportkrönikörerna, mediafolket, de bajsnödiga stilisterna, de ständigt bekräftelsetörstande själarna som aldrig sover. För några timmar orkar cynikern inte längre vara cynisk. För några timmar är landets kritikikerkår inte längre blasé, utan hoppfull. I morgon vaknar Jenny Tunedal och Lars Mikael Raattamaa upp och är livrädda igen.

Men idag råder friden.

Samtal i kön på skivaffären

Gammal världsfrånvänd kärring framför mig: Jag vill ha Erik Grönwalls senaste skiva, tack.

Expediten: Mycket bra att du preciserade så där. Han har ju släppt ett hundratal plattor genom åren, den där Erik.

Nej, det sa han inte. Men han borde ha gjort det.

Yours truly, ritad av Julie

Säga vad man vill, men hon har verkligen lyckats fånga min utmattade, hålögda uppsyn.

Årets motvilligaste morgon

Väderprognosen på min iPhone är ett skämt. I dag ska det tydligen vara strålande sol och fem minusgrader. Men när jag tittar ut är det nitton minus och en diarrésjuk Hosianna har torkat sig i arslet med himlen. Jag matar bebbarna och skottar uteplatsen. Väntar på att telefonen ska ringa.

Hung

Skruvade ihop tv-byrån idag. Min manlighet sträcker sig ända till de snöiga topparna i Kilimanjaro.

Anti erectus

IKEA fyra dagar före jul låter ju som skärselden, eller hur? Men det var rätt lugnt där idag. Jag är värdelös på att skruva ihop saker och drabbas ofta av inverterad penis när det skiter sig. Men två stolar och ett bord till ungarnas rum klarade jag av utan att utveckla klitoris...nästan i alla fall, ena benet på stolen ramlade av för att jag inte tryckt dit det ordentligt. Men det kommer jag över. Nu är det tv-möbel som gäller. Min lem letar sig inåt, som snigeln i sin snäcka.

I Öfre Aros

Helt ensam på min ungdoms gator i eftermiddag. Minnen bakom precis varje gränd. Jag älskar Uppsala, och staden är aldrig så majestätisk som några dagar före jul.

Jag såg Ingmar Bergmans ande titta ut genom ett fönster i Slottsbiografen. Sen gick jag förbi min egen ande från 1992. Den stod utanför Smålands Nation och spydde sangria.

Drängens gästspel

Bidrar med en artikel i Bladet i dag, vilket känns lite märkligt eftersom jag inte varit i närheten av redaktionen på ett halvår. Kändes som att läsa någon annans ord när jag såg den. Min chef Tobbe sms:ade en bild på min byline och orden Konungens återkomst.

Nämen...jag vet väl inte, jag...tihi... (skrap med foten)

Dagens anmärkningsvärdhet

Varje dag händer det nåt skit som särskiljer just den från alla andra dagar, har ni tänkt på det? Jag kommer alltid att minnas torsdagen den 17 december -09 som dagen då jag körde en trespetsad gaffel genom mitt vänstra långfinger (fråga inte hur det gick till, please). Den gick alltså in på ena sidan av fingret och ut på den andra. Jag blev alltså spetsad. Den satt alltså kvar efteråt. Jag kan alltså relatera till hur Jesus hade det, på sätt och vis. Det jävliga var när jag skulle dra ut den, det var som att dra ut en skruv ur cement eller nåt. Jag kom att tänka på den där sergeanten i "Platoon": Take the pain! Take the pain!

Nu är jag en liter blod fattigare och en anekdot rikare. Rätt bra bytesaffär, när jag tänker efter.

The slimming of John Foreskin, part XVXVXVXVIIII

För en månad sen fick jag för mig att banta. Mitt mål var att gå ner sju pannor på knappt tre månader. I dag vägde jag mig och hade gått ner 1,7 kilo. På en jävla månad. Sjuttonhundra gram är alltså resultatet av ändlösa kvällar där abstinensen efter chips blivit så svår att jag börjat fundera på att rycka loss mina tånaglar och fritera dem.

Ska jag ge upp det här med bantandet? Vad tycker ni? Hmmm...inget svar. Jag tar det som ett ja.

Vi är djur

En av de största klichéerna i den feministiska debatten är den som påstår att de manliga och kvinnliga rollerna befästs så tidigt som i dagisåren. Jag har inte velat tro riktigt på detta, det känns som att dagens förskolepersonal är alltför medvetna om problematiken för att se genom fingrarna ifall Lukas, 3, skulle börja visa prov på patriarkalt beteende.

Men. Luciafirande nyss på min dotters dagis. Det sjungs Tipp Tapp och Tre pepparkaksgubbar och alla barnen är bedårande (särskilt Julie). Alla barnen utom tre pojkar på fyra-fem bast, som verkar se det som sin uppgift att sabba sången genom att skrika texten som om de stod i klacken på ett VSK-derby. Ingen jävel reagerar såklart, boys will be boys och de är ju så små. Men något säger mig att Julie, Linnea och Nova hade blivit tillsagda direkt. För så gör man inte.

Om man är flicka, alltså. För blivande hockeybögar är det mesta tillåtet.

Titta mamma! Ett fyllo!

Jag gillar när den här killen famlar efter dörren i slutet av filmen. Det får mig att känna både moderskänslor och iskallt förakt.

Katastrof

Min iPhone har dött och jag har svår abstinens. Ingen Baseball Superstar 2010! Ingen Ragdoll Blaster! Ingen "The given day" av Dennis Lehane! Inget tvångsmässigt Facebooksurfande 26 ggr om dagen!

Men...titta därute! Tidlösa snöflingor dalar ner i mörkret! Så vackert! Så storslaget! Vilken tur att jag inte kan ligga på sofflocket med min telefon och vara slö och -

Nej, förresten. Fuck snön. Jag vill ha tillbaka min iPhone!

Fanfarer i kvällningen

Jag känner en enorm ömhet för de människor som i detta nu sitter bänkade framför Nobelfesten på SVT2, iförda sina finaste festkläder och smuttandes på champagne. De som leker att de är där på riktigt. De som drömmer om det ljuva livet. Jag raljerar inte, jag är uppriktigt avundsjuk på dessa människor. De tittar livet i vitögat och säger "ja tack, jag väljer dig. Jag väljer att leva".

Själv ligger jag cynisk och proppmätt i soffan. Ler elakt åt en servitör som tar locket av en stor porslinskål. Längst ner i botten ligger en (1) pilgrimsmussla, omgärdad av någon milliliter sås och lite småkrafs.

Servitören:

Här har vi en pilgrimsmussla från en naturkälla i nedre Tchad, marinerad sedan 1947 i saliv från Marie Antoinette, garnerad med tre fitthår från en mammut som glaserats i honung från Andromeda-galaxen.

Och framför teven i Ånge:

Ååååhh, hörde du, Nettan? Honung!

Orion

Jag saknar livet på andra galaxer. Jag vill träffa en utomjording innan jag dör. Jag behöver mer astronomi i min tillvaro. Köpa teleskop? Kanske.

Under tiden drömmer jag om rymdskeppet som kraschade i Aurora, Texas 1897. Enligt legenden hittade ortsborna en död utomjording i vraket och begravde honom/henne på kyrkogården. Där ligger liket fortfarande, under en knotig ek. Ufologer har sökt tillstånd att gräva upp kroppen sen 70-talet, men myndigheterna säger nej.

Annars: skitdag i dag.

The duel

Blev omsprungen av två pojkar på max tretton när jag tog min kvällsrunda nyss. Blev så provocerad av det att jag lade i tre extra växlar och sprang ikapp och förbi dem. De såg livrädda ut, de små stackarna. Sen hade jag dem i hasorna i en kilometer och sprang för livet för att hålla dem bakom mig (men jag försökte få mina löparsteg att verka vardagliga, som om jag inte ansträngde mig ett dugg. Jag ville upprätthålla illusionen om att jag var dem överlägsen). Strax innan de kom ikapp mig skildes våra vägar åt, som tur var.

Förnedrande ändå. De var bara pojkar. Känns som jag själv var pojke nyss. Vad fan hände?

Men vad fan

Måndag. Killen i kön framför mig på COOP får inte köpa energidryck. "Du måste vara 18", säger tjejen i kassan.

Hon är en hjälte. Hans sjuttonåriga kropp hade ju inte pallat den kraftiga koffeinchocken. Det känns så tryggt att bo i det här landet.

Grapes of wrath

Söndag morgon. Gdansk-väder igen. Har sovit hyfsat men är sliten som ett jeansarsle. På dåligt humör. Ska till Norrköping i dag, staden jag minns som ett jävla helvete när jag var där och jobbade på Andra chansen i mars. Julie hade 40 graders feber och Lotta var sliten som ett...eh, jeansarsle den veckan. Och jag fånade runt efter Star fucking Pilots. Det kändes värdigt.

Öppnar mejlen och märker att Helena Brodén, pressansvarig för Melodifestivalen, har skickat ut info om att nåt dansband vid namn Highlights ska tävla som joker i nästa års tävling. Hon har skickat samma mejl flera gånger, eftersom det första innehöll ett faktafel. Helena är oförmögen att bara skicka ett mejl, hon måste skriva fel i det första så hon kan ursäkta sig och skicka ett till. Av någon anledning blir jag skitförbannad när jag märker att det har hänt igen. Varför korrläser hon inte sina mejl? Ska det vara så svårt?

Längst ner i rättelsen skriver hon

Med vänliga hälsningar,
Helena Brodénb

Hon kan alltså inte skriva sitt eget namn utan att det blir fel. Jag blir så oerhört sur av detta. Hela dagen är förstörd.

F+F drygar sig

Stilla promenad på stan med Julie nyss, för att köpa present till min syster som fyller 45 i morgon. Vid Akademibokhandeln sitter Filip och Fredrik och signerar sin nya bok. Ingen vill ha den signerad, så Fredrik vrålar i en megafon att folk ska våga sig fram. Helvete, tänker jag, men det är för sent. Han har fått syn på oss.

"Och här, gott folk, kommer Jon Forsling!" ropar han. "Västerås sämsta kvällstidningsreporter, som dessutom är ständigt pappaledig!"
Jag tar Julie i handen och går fram och hälsar.
"Shit vilken kö det är", säger jag sarkastiskt.
"Det var skitmycket folk här nyss", säger Filip.
"Är du fortfarande pappaledig?" frågar Fredrik.
"Ja".
"Men du ska tillbaka sen va?"
"Ja. I februari".
"Haha, lagom till Melodifestivalen!"
"Fan vad drygt att pendla".
"Men du är verkligen en manlig förebild som är hemma så länge".
"Måste bli jävligt sena kvällar när man pendlar".
"Du är en modern man".
"Ska du inte flytta till Stockholm?"
"En förebild för oss alla".

Jag tar en bok, trots att deras Piff och Puff-prosa är så långt från min syrras smak man kan komma. Jag vill mest komma därifrån. De är för smarta, för skarpa, för sammansvetsade. En minut till och de skulle kunna strimla sönder min sköra småbarnstillvaro.

Jag betalar för boken och flyr.

Jag kommer...

...att tänka på alla gudsförgätna premiärer jag bevakade som vimmelreporter när jag var kvällis på Bladet -04. En av dem i synnerhet: "Lögn i helvete" av och med Peter Dalle på Oscarsteatern. Jag var där och ställde frågan "när är det okej att ljuga"? Alla svarade utom Benny Andersson. Hasse Alfredsson var särskilt fyndig i sitt svar, minns jag: "aldrig. Och nu ljuger jag".

Men en av kändisarna, en parant, äldre dam, kände jag inte igen. Jag tvingades ställa den pinsamma frågan "vem är du?" och möttes av en mördande blick.

"Men, herregud, vet du inte det? Jag är ju Alexandra Chaaaaarles!"

Jag trodde där och då att jag hade lärt mig läxan. Men så satte jag mig framför "På spåret" nyss och undrade vem fan är den där kvinnan som tävlar med Björn Ranelid?

Stackars Alexandra. Du har väl ett sånt ansikte, helt enkelt.

Nattens drömmar: ett axplock

Fight club

Höll på att åka på stryk ikväll. Jag var ute och sprang min vanliga 6 km-runda och kutade förbi en kille som plötsligt började gasta nåt efter mig. Men jag hörde inte vad han sa.

Han: eeyy, sotos wöööuw!
Jag: pratar du med mig, eller?
Han: wöö, helvete wööö bejron!
Jag: va?
Han: huuuj Stockholm mummel wöööö!!

Sen sprang jag vidare. Men jag är säker: han tänkte spöa skiten ur mig. Borde jag ha stannat?