Sociala Fon

Jag har jobbat som frilansjournalist i snart fem år, och på det stora hela har det varit en hisnande, frigörande resa som jag har njutit av. Känslan att slå på kaffebryggaren i mitt kök en måndagsmorgon – och gotta mig åt att insikten att alla löneslavar måste stämpla in på en arbetsplats som sedan äger dem mellan klockan 9-17 de kommande fem dagarna – har varit ljuvlig.

Jag växte upp som ett ensambarn i skogen. Det sitter i mitt dna att vara ensam.

Men de senaste veckorna har jag märkt något oväntat; jag börjar känna mig för ensam. Det händer att jag saknar någon att kallprata med, att dra ett skämt med eller snacka skit om Trump med. Jag trodde aldrig det skulle hända, men jag saknar gemenskapen på en redaktion.

Detta skapar ett dilemma. För jag vill inte börja jobba heltid igen. Jag skulle vilja jobba någon dag här och där, hänga vid en kaffeautomat och snacka lite skit, och sen dra hem igen.

Undrar om det finns någon därute som vill anställa mig för två dagar i månaden?