Men när döden knackar på och tar plats i vardagen kan allt annat – det vill säga livet – kännas så jävla futtigt. Mina fåfänga små drömmar, alla framtidsplaner, alla böcker, all musik, stjärnhimlen...allt är förgängligt och kommer snart inte längre att tillhöra mig. Andromeda-galaxen skiter högaktningsfullt i Sven Jon Jürgen Forsling. Oavsett vilka små fotavtryck jag hinner trampa upp här på Jorden innan jag går ur tiden.
Jag landar som vanligt i min familj. Barnen, min vackra fru. Det är för dem jag måste fortsätta kämpa. Så att de kan föra löftet om livet vidare.
Jag måste tro att det kan vara vackert, att det kan vara ljuset och skönt och gott och kittlande. Och att det vi får är gott nog. Döden kommer sen, men här och nu är livet.
