Mammas jobb

Har svaga förnimmelser av eftermiddagssol, massa kvinnor som heter Kerstin och doften av bruncréme. Dagarna då jag hängde med min mamma på jobbet. När jag var riktigt liten var hon lågstadielärare (sen blev hon talpedagog), och jag minns att det var spännande och lite högtidligt att hänga med henne till det där främmande, vuxna stället som hon tillbringade sina dagar på.

Hennes kollegor. Som hade en helt annan relation till min mamma än vad jag hade. För mig var hon bara mamma, i deras ögon var hon en yrkesmänniska.

En professionell.

Eftersom mitt jobb består av att sitta i soffan och knappa på en MacBook riskerar mina ungar att få en lite skev bild av vad en arbetsplats är för något. Jag tog med Julie till Bladets redaktion en gång, på den tiden den låg ute vid Globen, men hon var en bebis och minns inget av det.

Men idag hälsade Livan på Jessica på Kunskapsskolan, där hon jobbar som studie- och yrkesvägledare några dagar i veckan. Samma eftermiddagssol lyste, men ingen bruncréme doftade och jag tror inte någon av hennes kollegor hette Kerstin.

Men samma stolta ögon tindrade på barnet. Samma insikt: Mamma är inte bara mamma.

Hon är också en professionell.