Idag var en sån dag. Jag tog med mig Liv och styrde kosan till min ungdoms stad som var på ett lysande, vårsprudlande humör. Alina drog med oss på nåt märkligt café nära Katedralskolan där de av nån anledning visade upp världens största skalbagge till Livs stora förtjusning. Sen satte vi oss vid Fyrisån och såg en gul andunge, vilket kan vara en världssensation men antagligen inte.
Alina är i sanning en världsmedborgare. Hon växte upp i Sovjet, kom till Sverige som åttaåring, fuckade off direkt efter gymnasiet och reste runt i massa olika länder, jobbade ett tag åt FN i Vitryssland och bildade till sist familj i Italien.
Jag: Pratar ni italienska med er son?
Alina: Ja.
Jag: Bara? Eller kommer han att bli tvåspråkig?
Alina: Ja kanske, jag pratar ganska mycket ryska med honom också.
Jag: Jag menade om du pratar svenska med honom.
Alina: Svenska? Nej, det har jag inte ens tänkt på.
