Merkuriuspassagen

Idag vandrade vårt solsystems minsta och innersta planet framför solens skiva för första gången på tio år. Det var en extremt brokig skara västeråsare som samlades ute på Åkesta observatorium tidigare i kväll för att bevittna detta. En 15-årig flicka, en kvinna i 70-årsåldern. Gamla män, unga killar. Och såna som jag, som är mittemellan. Alla dragna av samma kraft: önskan att röra vid kosmos för en stund.

Det här är vad jag kommer att minnas av vad jag såg i det stora teleskopet, genom den särskilda solskyddande linsen. En svart prick mot en enorm, vit kanvas. Lille Merkurius, så vacker och stekt och övergiven och ensam, flygandes fram i rymden utan mening eller mål. Och den absurda, gigantiska masugnen bakom den, alltings moder, vår sanna Gud.

Det var en molnig dag, och i okularet såg jag moln plötsligt forsa fram från höger. Vanliga, svenska västeråsmoln, som pockade på uppmärksamheten mitt i det storslagna, kosmiska skådespelet. Kontrasten var hisnande. 

Vad gjorde du idag? Inget särskilt? Inte jag heller. Jo, en sak förresten.

Jag såg Merkurius försvinna bakom molnen.