Olle Ljungström dog idag, och ikväll minns jag den enda gången jag träffade honom: under en intervju för Bladet på vintern -09. Han drack rödvin och somnade vid ett tillfälle under intervjun, men sen gick han på toa och kvicknade till avsevärt. En snäll och väldigt intelligent man, rolig och utlämnande men framförallt trasig.
Jag läser följande citat från intervjun:
Är det verkligen så att människor går runt och mår bra? Är det inte så att de bara håller ut? De flesta har ju två barn, ett tredje på väg, avbetalning på huset och en äcklig jävla Saab som står och ruttnar i sin krypta. Det är en fittig värld, det får man lov att säga...
Ett citat som man skulle kunna tolka som en attack på Svenne bananer överallt, och småbarnsföräldrar som mig i synnerhet. Ett slag för friheten i att vara ensam och barnlös och kunna göra vad fan som helst, när som helst, hur som helst. Jag inser lockelsen i detta, men jag ruttnar också på vissa människors hyllningar till barnlösheten. De vet ju inte vad de pratar om. Det är bara först när man får barn som man vet hur det är, och jag törs lova att väldigt få föräldrar ångrar beslutet att ta sig an den enorma kärlek och ansvar som barn innebär. Detta trots att det ibland är för jävla tungt och svårt.
Men sen hittade jag det här citatet också, i slutet av min intervju med honom:
Barn är det bästa som kan hända en människa. Att behöva ta hand om någon, tjäna pengar så de kan köpa sina hip hop-skivor eller vad det är. Men jag har inga barn, och det gör att allt fokus är på mig själv hela tiden. Det är värdelöst, totalt värdelöst. Det är perfekt om man ska göra en konstvandring, men du blir inte lycklig av det. Alla människor bör ta hand om andra människor.
Vila i frid, Olle. Du hade nog blivit en fin pappa. Varför skaffade du aldrig några barn?
