Till min son i framtiden

Älskade son,

pojkdrömmen om att bli internationell fotbollsstjärna kanske inte bar ända fram. Men din passion för bollen och gräset och målet när du var liten var så vacker, och din pappa var alltid så stolt över dig.

Min favoritspelare kommer alltid att vara nummer 31 i BK30:s p08-lag. För han spelade med hela sitt hjärta och all sin glädje och alla sina drömmar.

Det är så vi människor borde närma oss allt i livet, och du lärde mig det varje gång du sprang in på planen. När jag glömmer det ska jag titta på den här bilden:

Välkommen, LTP597

Vår förra bil blev, som bekant, en slags familjemedlem. Det lär dröja ett tag innan vi börjar se på den här Renault Scenic -11:an som något annat än en Renault Scenic -11:a, men nu har vi i alla fall pungat ut med 140 papp och fixat en ny biljävel. Ungarna var nöjda och imponerade av nymodigheter som plastkortsnyckel och inbyggd gps, jag och Jessica var nöjda över att vi bara gick in i första bästa bilaffär och bestämde oss på typ fem minuter: "den här verkar fin, den tar vi".

Det är så en bil ska köpas. Rulla nu, min sköna Renault. Rulla i tio år, det är allt jag begär.

Den sista sången

Idag släpptes Kents allra sista skiva någonsin. Har bloggat om detta tidigare, men jag fick ändå en klump i halsen av de här textraderna – de allra sista raderna i den allra sista sången:

Det här är sista gången, 
sista gången vi ses 
Sista sången
sista sången jag ger dig 
Sista gången 
sista gången
Vi ses
Sista sången, sista sången 
Jag ger dig 

Fan, Jon. När blev du så gammal. Vad hände med dig? Nu har du ju inte ens några nya Kent-plattor att se fram mot.

Att leva är att dö en smula, folks. Varje dag dör vi, dör vi, dör vi.

Stockholm är väldigt vackert så här års

Farväl, UYR956

"Det är tyvärr bara att skrota den. Kamremmen är av och hela motorn är sönder".

I tio års tid har jag kört en Volkswagen Golf Variant -04. På slutet har den börjat hosta som en gammal man. AC:n har slutat funka. Vindrutetorkaren bak gick sönder. Blinkersen kunde haka upp sig. Men i 16 000 mil färdade den mig och mina närmaste, innan den i fredags gav upp och dog på E18 strax innan Vallbymotet.

Vi åkte till verkstaden i går kväll och tog farväl innan den skulle skickas till skroten. Det var oväntat känslosamt, som att ta farväl av ett husdjur. Alla tusen gånger jag har åkt till Stalbo i den där bilen, med en bebis sovande i barnstolen tätt intill. Familjeresorna till Skåne, skjutsarna till skolan, långtidsparkeringen på Arlanda där den troget väntade efter resor till USA eller Grekland. Så sent som i förra månaden åkte jag fram och tillbaka till Småland – 80 mil – på en enda dag för att göra ett jobb. Den rullade så fint då, från ottan till sen kväll.

Ungarna grät och kramade motorhuven. Vi rensade den på innehåll och lade i backen på vår hyrbil. Sen svängde vi runt hörnet, och UYR956 var borta för alltid från våra liv.

Tror ungarna är redo

Efter att den tolv år gamla biljäveln la av på E18 i fredags har jag skaffat en hyrd Volvo V40 tillsvidare. Edward blev förälskad i den direkt och poserade på en bild med den igår kväll. Jag skickade bilden till Julie, och man kan nog säga att hon också tyckte den såg snitsig ut.

Jag tror ungarna försöker säga att de är redo för en ny bil.

Tack gode Gud för Bastian Schweinsteiger

Edward kommer hem efter lagfoto med sitt fotbollslag och gråter. De hade delat ut nya matchtröjor och han hade hoppats få nummer 11 som Neymar eller 7 som Ronaldo.

I mina armar hulkade han och berättade den nedriga nyheten: "Jag fick 31".

Mitt fadershjärta brann och stormade över denna skymf: några äckliga arbetarklassungar med farsor på ABB hade snott till sig de bästa numren och min son fick bottenskrapet bara för att jag är intresserad av musik och böcker och inte sånt där äckligt arbetarklasskit som villor och bilar och kvinnofientlig jargong. Jävla idioter!! 

31 är ju faktiskt ingen bra siffra, hur man än vänder och vrider på det. Har någon fotbollsspelare ens haft det numret, någonsin? Förtvivlat googlade jag efter "Famous soccer players with number 31" och fick till min stora lättnad en (1) träff: den tyska mittfältaren Bastian Schweinsteiger som har spelat i Bayern München och Manchester United.

Edward: Vem är det?

Jag: Han är ju kanon! Bästa spelaren i hela Tyskland!

Vi hittade några highlights på Youtube, och Edward började långsamt muntras upp: "Han är ju riktigt bra!"

Så tack, Bastian, var du än är, för att du valde nummer 31 en gång i tiden. Du räddade precis min familjs heder och min sons glädje.

Biljävel

Skön känsla när bilen självdör i en kö på E18 med tretusen otåliga fredagsbilister bakom sig, varpå nioårig dotter börjar störtgråta av skam och man inser att man är sån jävla borgerlig låtsasvuxen att man inte ens är säker på vilket försäkringsbolag man har eller hur man sätter upp varningstriangeln ordentligt.

Men det ordnade sig. Efter en timme kom hygglig kille från nåt vägbolag och spärrade av mitt körfält och sen kom bärgningsbilen och nu har jag ingen bil men min dotter har ett minne för livet och allt kunde vara mycket, mycket värre.

Samtal med Liv, lördag morgon

Liv: Jag är så hungrig. Min mage snarkar!

Jag: Du menar kurrar?

Liv: Nej, snarkar säger jag!

Konfa

Som frilansare är man konstant fucked och lever utan säkerhetsnät. Vilket också är tjusningen. Vissa människor tar det säkra för det osäkra, men vi lever utanför samhället och känner Hemingways ande i varje andetag.

Därför var det fint att bli inbjuden till en slags konferens av Aftonbladet Plus idag. Den ensamma gasten fick för några timmar ett sammanhang, och även om mina redaktörer är stundtals burdusa skeppare är jag glad och tacksam över att någon värdesätter mig tillräckligt mycket för att bjuda mig på en lyxburgare på Jureskogs hippa krog AG:

På jobb med Per, halvvägs till Malmköping

Per: Förresten, på vägen hem måste vi göra en avstickare till en bondgård.

Jag: Va? Och det säger du nu!

Per: En kort avstickare, jag lovar. Jag ska fota en gris.

Jag: En gris?

Per: Ja. Och en ko också, i och för sig. Du kommer vara hemma vid 21.

Merkuriuspassagen

Idag vandrade vårt solsystems minsta och innersta planet framför solens skiva för första gången på tio år. Det var en extremt brokig skara västeråsare som samlades ute på Åkesta observatorium tidigare i kväll för att bevittna detta. En 15-årig flicka, en kvinna i 70-årsåldern. Gamla män, unga killar. Och såna som jag, som är mittemellan. Alla dragna av samma kraft: önskan att röra vid kosmos för en stund.

Det här är vad jag kommer att minnas av vad jag såg i det stora teleskopet, genom den särskilda solskyddande linsen. En svart prick mot en enorm, vit kanvas. Lille Merkurius, så vacker och stekt och övergiven och ensam, flygandes fram i rymden utan mening eller mål. Och den absurda, gigantiska masugnen bakom den, alltings moder, vår sanna Gud.

Det var en molnig dag, och i okularet såg jag moln plötsligt forsa fram från höger. Vanliga, svenska västeråsmoln, som pockade på uppmärksamheten mitt i det storslagna, kosmiska skådespelet. Kontrasten var hisnande. 

Vad gjorde du idag? Inget särskilt? Inte jag heller. Jo, en sak förresten.

Jag såg Merkurius försvinna bakom molnen.

Svart skalbagge, gul andunge

Alina är en fin vän som jag träffar typ en gång vartannat år. Vi lärde känna varandra för 22 år sen i Uppsala, nu för tiden bor hon i Florens med man och barn och det är bara när hon åker hem för att hälsa på sin mamma här i Sverige som vi har chans att stråla samman.

Idag var en sån dag. Jag tog med mig Liv och styrde kosan till min ungdoms stad som var på ett lysande, vårsprudlande humör. Alina drog med oss på nåt märkligt café nära Katedralskolan där de av nån anledning visade upp världens största skalbagge till Livs stora förtjusning. Sen satte vi oss vid Fyrisån och såg en gul andunge, vilket kan vara en världssensation men antagligen inte.

Alina är i sanning en världsmedborgare. Hon växte upp i Sovjet, kom till Sverige som åttaåring, fuckade off direkt efter gymnasiet och reste runt i massa olika länder, jobbade ett tag åt FN i Vitryssland och bildade till sist familj i Italien.

Jag: Pratar ni italienska med er son?
Alina: Ja.
Jag: Bara? Eller kommer han att bli tvåspråkig?
Alina: Ja kanske, jag pratar ganska mycket ryska med honom också.
Jag: Jag menade om du pratar svenska med honom.
Alina: Svenska? Nej, det har jag inte ens tänkt på.

Olles två citat

Olle Ljungström dog idag, och ikväll minns jag den enda gången jag träffade honom: under en intervju för Bladet på vintern -09. Han drack rödvin och somnade vid ett tillfälle under intervjun, men sen gick han på toa och kvicknade till avsevärt. En snäll och väldigt intelligent man, rolig och utlämnande men framförallt trasig.

Jag läser följande citat från intervjun:

Är det verkligen så att människor går runt och mår bra? Är det inte så att de bara håller ut? De flesta har ju två barn, ett tredje på väg, avbetalning på huset och en äcklig jävla Saab som står och ruttnar i sin krypta. Det är en fittig värld, det får man lov att säga...

Ett citat som man skulle kunna tolka som en attack på Svenne bananer överallt, och småbarnsföräldrar som mig i synnerhet. Ett slag för friheten i att vara ensam och barnlös och kunna göra vad fan som helst, när som helst, hur som helst. Jag inser lockelsen i detta, men jag ruttnar också på vissa människors hyllningar till barnlösheten. De vet ju inte vad de pratar om. Det är bara först när man får barn som man vet hur det är, och jag törs lova att väldigt få föräldrar ångrar beslutet att ta sig an den enorma kärlek och ansvar som barn innebär. Detta trots att det ibland är för jävla tungt och svårt.

Men sen hittade jag det här citatet också, i slutet av min intervju med honom:

Barn är det bästa som kan hända en människa. Att behöva ta hand om någon, tjäna pengar så de kan köpa sina hip hop-skivor eller vad det är. Men jag har inga barn, och det gör att allt fokus är på mig själv hela tiden. Det är värdelöst, totalt värdelöst. Det är perfekt om man ska göra en konstvandring, men du blir inte lycklig av det. Alla människor bör ta hand om andra människor.

Vila i frid, Olle. Du hade nog blivit en fin pappa. Varför skaffade du aldrig några barn?

Krasse, tisdag

Edward har odlat smörgåskrasse i plugget och visar stolt upp resultatet när jag hämtar honom. Nu ska vi vårda den ömt i hemmet istället.

Den behöver bara sol och vatten och kärlek, säger han.

Zlatan och jag

Edward älskar fotboll så mycket att hans lilla hjärta svämmar över. Han kollar på gamla matcher på Youtube, samlar fotbollskort (men får hjärtskärande nog aldrig sin favorit, Neymar) och sliter järnet på fotbollsträningar två dagar i veckan.

I går satte vi upp en enorm affisch av en viss svensk spelare på dörren till hans rum. "Den är i verklig storlek", utbrast han förtjust. "Han är ju längre än dig, pappa!" Ungefär som att alla som är längre än 1.83 är overkligt långa supermän.

Och så poserade han så glatt och stolt framför affischen. Jag var också glad. För din lycka är min lycka, gubben.

Manga

Julie har, något oväntat, börjat intressera sig för Japan av alla ställen. Hon kan komma in i köket och rabbla upp japanska glosor apropå ingenting, och häromdagen sa hon att ho ville bo i Tokyo när hon blir vuxen.

Och så älskar hon Manga, som jag förut knappt visste vad det var men som är japanska serier visade det sig. Ofta har seriefigurerna sinnessjukt stora ögon, och i förrgår satte sig Julie ner med sin mobil, knappade hon "how to write manga" på Youtube och producerade nedanstående två alster. Hennes första Manga-figurer!

Efteråt var hon så stolt och glad. Och jag var också glad. För din lycka är min lycka, gumman.

En stor kille

Vi firade Valborg hos familjen Groth/Söderlund på Rönnby i år vilket var mycket trevligt. Särskilt eftersom att Liv och deras son Mauritz blev så förtjusta i varandra. Liv bubblade av extas över att leka polis och brandman med denne stora kille (hela 5 bast gammal, i stort sett vuxen i hennes ögon), och ville inte skiljas från honom när vi åkte hem.

Jag blev också glad. För din lycka är min lycka, gumman.