När du är så vacker att mitt hjärta sjunger som en sopran

När du ligger och sover bredvid mig i bilen, på en parkeringsplats utanför Lidl. Åskan mullrar, bara tre kilometer från oss. Regnet piskar bilens tak. Men du bara snusar sådär självgott och självklart som du alltid gör.

När du pekar ut vägen till glasskiosken på Björnön, som är öppen fast ovädret har gjort att alla andra har flytt från stranden. "Den här vägen", säger du.

När du tar en plastblomma från en vas på bordet inne i kiosken och för till min näsa. "Åh så gott. Här pappa, lukta".

När vi går ner till vattnet och hör åskan mullra från en svartblå himmel i horisonten. "Bada, pappa", säger du. "Är det inte lite kallt", svarar jag, "ska vi inte åka bilen hem till mamma?"

"Nej, bada", säger du.

När vi byter om till badkläder och jag tar dig i min famn och går ut i det långgrunda vattnet, som vi har helt för oss själva. Vattnet når till slut når dina små fötter och du inser att det är svinkallt.

När du ändrar dig på en femöring och säger "Åka bilen, pappa".

Med din späda lilla röst. Som är så förnumstig och självklar och så gränslöst vacker.

Mat för tanke

Livet som trebarnsförälder gör att man kan glömma att ligga i en hängmatta i fyra timmar i sträck och plöja en pocket. Det är 140 km/h morgon till kväll, med ett och annat andningshål där man kan dra sig undan och tillåta sig själv att tänka klart sina tankar.

Jag tänker bäst när jag plinkar gitarr, dricker kaffe med min fru och när jag läser. Jag älskar att läsa, helst böcker på engelska.

Det är något med välskriven, engelsk prosa som är så vackert. Den sjunger i gommen, gnistrar på pappret.

Igår kväll läste jag ut Harper Lees "To kill a mockingbird" för andra gången i mitt liv. Den var bättre den här gången, antagligen för att jag uppskattade läsandet mer. Förr i tiden kunde jag plöja två-tre böcker i veckan, nu tar det en månad att läsa ut en. Men det gör också att jag inte slentrianläser något längre: allt blir på blodigt allvar.

Och den här boken har den vackraste meningen som någonsin har skrivits:

"Hey Boo", I said.

 

På andra sidan

Min vän Per dog i morse. Nu har han gått över till det där andra landet, det som vi bara kan fantisera om.

Jag ser tyvärr döden som en enda lång, drömlös sömn. Det är inte synd om de döda, för de vet inte om att de är döda. Det är bara vi som lever som kan tycka synd om dem, för vi vet vad de missar.

Men jag kan så klart ha fel. Per kanske är på ett fantastiskt ställe just nu. Han kanske har återförenats med sin fina pappa Ragnar, som dog 1985. Han kanske är på resa genom vårt universum, han kanske upplever känslor som han aldrig gjorde här på jorden.

I julas gav han mig boken "Proof of heaven", av den amerikanska neurokirurgen Eben Alexander. Författaren påstod att han hade åkt till himlen när han låg i en djup koma till följd av en sjukdom, något som borde ha varit omöjligt eftersom han tekniskt sett var hjärndöd under denna tid. Han berättade i detalj om fantastiska möten med "änglar", och boken blev enormt framgångsrik i USA.

Jag tror ju tyvärr att den är båg, och att inget av det Eben Alexander påstår hände på riktigt. Men jag sa så klart inget om det till Per när vi sågs, eftersom jag inser att den där boken måste kännas trösterik för en människa som vet att han snart ska dö.

I vårt sista möte, för åtta dagar sen, svalde jag ner gråten och sa till Per "Jag är ledsen över det här".

"Du får tänka på boken", sa han.

Så jag gör det nu. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Per tillåts fortsätta sitt äventyr någon annanstans, i en annan dimension.

Farväl min fina vän, och lycka till på resan.

Bara vi två i hela världen

Det är inte lätt att vara pappa. Man gör fel varje dag, blir för arg, är för snäll, inkonsekvent, frånvarande, curlande, irriterad, skämmer bort.

Jag kan inte föreställa mig hur det kan vara att ha Jon Forsling som pappa. Är det bra? Dåligt? Hur ser mina barn på mig? Kväver jag dem med min kärlek? Skrämmer jag dem med mina vredesutbrott? Är jag en trygg hamn för dem, eller inte?

Jag är ständigt orolig för hur separationen påverkar mina två äldsta barn. Lider de av att vara ifrån mig varannan vecka? Kommer de att få men av det? Eller oroar jag mig i onödan? Får det vad de behöver av sin pappa, ändå?

Jessica kom på en bra idé för ett tag sen: hon föreslog att jag skulle åka iväg några dagar med Julie och Edward på tu man hand i sommar. För att tanka kärlek, för att få en extra injektion av pappa.

Edward var först ut. Vi åkte till Göteborg och grottade ner oss i spårvagnarna, hajarna och mammutarna på Universeum, de vackra kanalerna...och framför allt varandra. Det betydde kanske inget i det stora hela, eller så betydde det mycket. Oavsett vilket var det, och är det, en ynnest att vara pappa till en så vacker och klok och solig liten pojke.

Åska över fälten

I helgen träffade jag en älskad vän för sista gången. Han är döende i cancer, och när det här skrivs är han för dålig för att ta emot fler besök. Han kanske redan har somnat in.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Försökte säga det ändå.

"Jag vill att du ska veta att jag alltid har tyckt mycket om dig".

"Jag önskar det var något jag kunde göra".

Jag borde sagt "alltid har älskat dig". Grämer mig lite för det. Men vi har aldrig använt såna ord om varandra, och det slank mig ur näven. Jag tror han förstod ändå.

Vi pratade om vädret, av alla saker. Det hade åskat och hällregnat på natten.

"Jag gick upp mitt i natten och undersökte hur mycket regn det hade kommit", sa han. "20,5 millimeter. Och på morgonen kom det två millimeter till. Så totalt 22,5 millimeter regn".

I vilken dimension kan det betyda något att det var just 22,5 millimeter regn som föll den natten? Och inte 17, eller 24?

Men å andra sidan var det så vackert, det där. Att han fortfarande brydde sig om en sån sak. Att det fortfarande var viktigt för honom.

"Människan har tämjt vatten och vind", väste han. "Men åskan kan vi inte göra något åt".

Som att det låg en tröst i det där. Att naturen alltid vinner i slutändan.

Till en vän på väg bort

Jag ville att han skulle påta i jorden när han var 88. Hugga lite ved, om ryggen orkade. Det hade varit en varm dag i juli, och åskmoln tornade upp sig över fältet. En blixt. Ett muller. Några regndroppar.

Han visste att kaffebryggaren stod på inne i köket. Det varma, trygga köket, där han hade sprungit som barn. Där hans familj hade bott i generationer. Bara han kvar nu, men syskonbarnen hälsade på med jämna mellanrum.

Han högg några vedträn till. Regnet började smattra mot taket. Han suckade, sträckte på sig, tittade ut över fälten. Drog in doften av högsommaren i näsborrarna. Såg fram emot att smutta på det heta kaffet, kanske ta en eftermiddagslur sen. Läsa en bok på kvällen. När han var ung hade han aldrig tid att läsa, det var alltid så mycket att göra hemma på gården. Men nu läste han travar av böcker, lät sina gamla trötta ögon vila i texten. Den stora världen därute var ett viskat rykte, en avlägsen mistlur som skrek någonstans bortom horisonten, men när han läste kände han sig fortfarande ett med den.

Han hörde ljudet av en bil som närmade sig från byn. Det var hans gamla granne, en pojke som hade vuxit upp på gården bredvid. Ingen pojke längre, nu var han en gubbe som han själv. En gång i en annan tid hade de varit unga och satt upp stolp i skogen, matat tjurkalvar och grisar, åkt runt bland bönder i bygden och gjort upp affärer. Grannen hade försvunnit ut i världen sen, börjat jobba som någon slags tidningsreporter.

De tog en fika ibland. När det var julafton traskade grannen över någon gång efter lunch och så gav de varandra varsin bok. Det hade de gjort sen de var unga, det var en tradition.

Bilen åkte förbi. Ett leende, en höjd hand i hälsning. Han hälsade tillbaka, kurade ihop sig mot det tilltagande regnet, skyndade in i det varma köket där kaffet stod och väntade.

Sekunden då jag syntes, 1991

Jag var en vilsen 17-åring, smal som en järnvägsräls, ensam och förvirrad. Hormoner och oförlöst ilska rann i mitt blod. Guns N' Roses var mina idoler, för jag visste inte bättre. Jag hängde med hårdrocksbönder. Jag var en hårdrocksbonde. Jag drömde om att få uppleva kärlek men fick aldrig någon tjej så jag skrev misogyna låttexter om fucking bitches istället för det gjorde Axl Rose. Vinden drog över sädesfälten i Stalbo, månaderna gick och jag stirrade i taket och lyssnade på Paradise City.

Den 16 augusti 1991 var en dag jag såg fram mot med skräckblandad förtjusning: G n' R skulle spela i Globen och jag, Linus och Dahlberg hade biljetter på parkett. Jag var ganska rädd, för jag hade aldrig varit på en så stor konsert och G n' R brukade spela i 130 decibel hade jag hört.

Det var lika högt som ett jetplan.

Men vi köade utanför ingång 4 och fick plats längst fram. Jag hade inte upplevt mycket extas i mitt liv, men när lamporna släcktes och bandet började med "Nightrain" tappade jag fattningen och skrek som en tonårstjej på en One Direction-konsert. "Det är ju Duff! Där är Duff!!"

Dahlberg och jag har ingen kontakt dessa dagar, annat än på Facebook. Han la upp ett Youtube-klipp från konserten på min vägg när jag fyllde 41 i lördags. Det var en fin gest, så jag sökte på konserten och såg att någon hade filmat hela skiten. Dahlberg fyllde 41 två dagar efter mig, så jag la upp klippet på hans vägg.

Jag hade inte sett konserten på 24 år, men jag såg på "Nightrain" igen och det var nästan kusligt. Som att se spöken. Där lufsade Duff McKagan från vänster till höger igen, precis som jag mindes det på min näthinna.

Sen kom jag på en sak. Hur jag – svettig och lycklig efter två timmars manglande – hoppade runt i nämnda "Paradise City", den sista låten för kvällen. Jag hade köpt en G n' R-handduk som jag hade tänkt spara som souvenir av giget, men när Axl skrek "oh won't you please take me HOOOOME" – precis innan det snabba, långa outrot – var det som att alla mina bortkastade tonår samlades till en enda, halvt ångestfylld, halvt euforisk, sekund, och jag tog halsduken och KASTADE DEN PÅ AXL.

Vad ville jag åstadkomma med detta? Ville jag att han skulle stanna upp och se på mig, att han skulle se all min fruktlösa längtan och förvirring och bota mig från den? Eller ville jag, genom min kastade halsduk, på ett litet sätt vara med där uppe på scenen, där med de lyckade männen som hade förverkligat sina drömmar och badade i karisma och (antog jag) kärlek?

Jag spolade fram till sista låten på Youtube, och ta mig fan om min kastade halsduk inte dök upp där i slutet av låten. Den syns i bild i ungefär 1,5 sekunder, och på den frysta bilden nedan kan ni se den strax nedanför Axl, längst upp på monitorn framför honom.

Jag träffade aldrig Axl med halsduken, och jag fortsatte vara lika förvirrad när jag gick hem från Globen den kvällen. En månad senare släpptes Nirvanas "Nevermind", ett halvår senare åkte jag till Spanien i fyra månader och där någonstans började jag hitta mig själv. Kastandet av halsduken var en bortkastad och meningslös gest, men nu är jag såg den fyllde den mig ändå med ömhet.

För det var ju jag som skrek. Ett skri från vildmarken. Ett skri om att få bli sedd.

Som man önskar att man var

Jessica har bloggat extremt sporadiskt på sistone, men nu är hon igång igen och hon skriver som vanligt gudomligt och precist om högt och lågt och det stora i det lilla.

Till exempel skrev hon nyligen några fantastiska rader om hur Liv kan tänkas se på mig som pappa. Det är ju något overkligt och hisnande med det där: att tre barn har mig som sin pappa. Ansvaret är så enormt. Och jag som fortfarande känner mig som en tioåring fast jag fyllde 41 igår. Men min frus vackra ord fick mig att tänka att jag kanske duger som pappa ibland.

Läs hennes blogg HÄR!

Nån att krama. Nån att vara arg på. Nån att dregla lite på. Nån att klappa på. Nån att ge order. Nån att vila hos. Nån att lita på. Nån att skälla på. Nån att killa på magen. Nån att protestera mot. Nån att charma. 

Nån att springa till. 

Nån att älska.  

Nån som är pappa. Nån som alltid är varm som en kamin och har massa hår som det går att snurra in fingrarna i. Nån som inte är någon annan än ”min pappa”. Det ska alla veta. Alla kompisar, alla på affären och alla i hela världen.

Några sommardagar, -15

Sommaren tröskar på. Idag häller regnet ner (härligt), men förra veckan var det hett och kvalmigt (lite skrämmande för någon som inte kan dyka och inte har magmuskler eller segelbåt). Men det är sommar. Ingen semester dock, pengarna ska in och i fredags traskade jag genom ett gassande Solna för att tillbringa eftermiddagen med 50 000 Jehovas Vittnen i Friends Arena (inte för att hitta Jehovah, utan för att skriva ett knäck för Bladet). Intressant på ett vemodigt sätt. De var trevliga mot mig, men jag har som bekant svårt för organiserad religion och den skräck för fritänkande och/eller kvinnlig sexualitet som den för med sig. Jesus är ett onödigt filter på vägen till Gud.

Min gamla kompis Dan kom ner från Mora och tillbringade helgen med oss. Fint.

Liv sov för första gången över hos farmor och farfar på egen hand. Också fint. En kväll gick vi ut och hon pekade ut den magiska fullmånen över fältet: