Om en människa har fått sina 70 bast här på jorden finns det inte så mycket mer att säga. Döden dömer ingen, glömmer ingen, öppnar bara famnen. Som Kent sjöng.
Min moster dog härom månaden, och jag har en kär vän som kämpar mot cancer. Mina föräldrar börjar närma sig 80-sträcket. Människor kommer och går, medan man pratar om vädret. Jag har alltid hatat att prata om ytliga saker som vädret, men inser nu att det kanske är det vackraste man kan prata om. Det tidlösa. Samma vindar som smeker våra kinder smekte besättningen på Vasa innan de gick till botten med sitt skepp 1628. Samma gröna björkblad glittrade i sommarsolen då som nu.
En ljummen augustikväll 2005 stod jag bredvid Brasse Brännström och Magnus Härenstam. Brasse dog fjol, och Magnus som bekant i går. Men då hade de precis medverkat i "Allsång på Skansen", och jag var en stressad nöjesreporter utsänd av Expressen som skulle ta några snabba citat av dem. Trots det insåg jag heligheten i den där stunden redan då. Magnus och Brasse var ju två tredjedelar av "Fem myror"-trion, en stor del av mina pojkår på 70-talet, en del av det vackra, mjuka luddet i början av mitt liv. Som pojke var jag kär i Eva Remaeus, som dog 1993, och jag frågade Brasse om han någonsin saknade henne. Han sa att han trodde att hon tittade ner på på honom ibland. Och så la han till: "Vi hade gärna uppträtt alla tre. Men Eva kunde tyvärr inte komma i kväll".
Det där har jag lagt på minnet. Hur han pratade om henne som att hon fortfarande fanns, att hon inte alls varit död i cancer sen över tjugo år tillbaka.
Utan bara fått ett tillfälligt förhinder.
