Jag läste det här för något år sen, och det har stannat i minnet. Lou Reeds fru, Laurie Anderson, beskrev i en intervju med Rolling Stone hur det gick till när Lou dog. De var ensamma i hemmet. Inga läkare, ingenting.
Särskilt den sista meningen är så sann. Och vacker.
I have never seen an expression as full of wonder as Lou's as he died. His hands were doing the water-flowing 21-form of tai chi. His eyes were wide open. I was holding in my arms the person I loved the most in the world, and talking to him as he died. His heart stopped. He wasn't afraid. I had gotten to walk with him to the end of the world. Life – so beautiful, painful and dazzling – does not get better than that. And death?
I believe that the purpose of death is the release of love.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...