Jag läste det här för något år sen, och det har stannat i minnet. Lou Reeds fru, Laurie Anderson, beskrev i en intervju med Rolling Stone hur det gick till när Lou dog. De var ensamma i hemmet. Inga läkare, ingenting.
Särskilt den sista meningen är så sann. Och vacker.
I have never seen an expression as full of wonder as Lou's as he died. His hands were doing the water-flowing 21-form of tai chi. His eyes were wide open. I was holding in my arms the person I loved the most in the world, and talking to him as he died. His heart stopped. He wasn't afraid. I had gotten to walk with him to the end of the world. Life – so beautiful, painful and dazzling – does not get better than that. And death?
I believe that the purpose of death is the release of love.
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl... -
En av Edwards favoritspelare i fotboll är Cristiano Ronaldo, och han är särskilt fascinerad av dennes firande när han gör mål. Tydligen bruk... -
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...