Att mötas och skiljas, det är livets gång.
Visdomsorden kommer från Kermit i "Mupparnas julafton", så de bör vara sanna. Allt Kermit gör i den filmen är genialt.
Och det stämmer ju. Allt vi har är möten. Med oss själva, först och främst. Med vår familj, våra barn, våra vänner.
Bekanta, grannar.
Och så främlingar. De vi står bredvid i kön på ICA. Kön på E4:n. De vi möter på gatan, de vi sitter bredvid på bussen en gång och aldrig träffar igen så länge vi lever.
Som journalist är man lite av en expert på att träffa främlingar, eftersom intervjuer är ett märkligt format där man förväntas ställa mer eller mindre personliga frågor till människor man precis har träffat och som man i många fall aldrig mer kommer att träffa.
Några sådana möten gjorde jag under min resa till San Francisco för en dryg månad sen. Läsare av den här bloggen är extremt medvetna (och trötta på att höra) om att jag är en Alcatraz-nörd, men syftet med min resa var att göra en artikelserie för Aftonbladet Plus om nämnda fängelseö.
Det var en fantastisk resa, främst för att det var som att jag umgicks med mig själv som 11-åring. Det var nämligen då, i februari 1986, som jag besökte Alcatraz för första gången tillsammans med mina föräldrar. Natten efter vårt besök på museet låg jag vaken med en bok om flyktförsöken som gjordes från fängelset. Fångar på britsar, döda med skotthål i huvudet. Jag förfärades och förtjustes. Jag blev hooked på något mörkt och tragiskt och samtidigt vackert.
Så när Bob Luke, 88, kom stapplande till vårt möte på Fisherman's Wharf var det som att en cirkel slöts och att jag höll mig själv i handen, elva år gammal. För han var en gång i tiden fånge #1118AZ, en av alla de där gränslöst sorgliga männen som rörde vid mitt hjärta genom tid och rum via gamla svartvita mugshots.
Bob var trevlig men sliten av ålder och en halsinfektion. Vi satte oss vid ett bord i hamnen, och han väste fram över femtio år gamla minnen av knivslagsmål, bestraffningar och den oerhörda monotonin som man aldrig får se i fängelsefilmer. Vi har hållit kontakten sedan dess, och för bara några minuter sen damp ett mejl ner i min inbox från honom och hans trevliga fru Ida där de tackade mig för att jag skickade dem
artikeln om honom som lades upp på Bladet idag.
Mejlet avslutades med "hoppas vi ses snart igen". Men både de och jag vet att så nog aldrig blir fallet. Vi fick en halvtimme ihop på Fisherman's Wharf i maj 2015. En blåsig men solig lördagseftermiddag var vi tillsammans, sedan skildes vi åt för evigt.
Häromdagen var jag med om ett annat möte, här i Västerås. Ett mycket mer oväntat möte, eftersom det skedde med en total främling vid en parkeringsautomat. Jag är som alla andra svennar; reserverad i det offentliga rummet, pratar inte med folk om det inte är absolut nödvändigt. Jag brukar inte lära känna folk vid p-automater. Men främlingen frågade mig om hjälp med att översätta vad som stod på automaten, och plötsligt insåg vi att vi klickade. Han hette Ryan och var en 36-årig yogi från San Diego, på genomresa i Europa i en husbil. Vi snackade om att jag precis varit i Kalifornien, om våra respektive yrken, och när det var dags att avsluta samtalet var det som att vi båda dröjde oss kvar. För det kändes plötsligt tråkigt att spela rollen som främlingar, att komma överens om att aldrig mer ses så länge vi levde.
Så vi bestämde oss för att träffas dagen därpå, vid samma parkeringsautomat, och ta en kaffe. Och det gjorde vi. Och vi pratade om kärlek och Gud och politik och barn och förhållanden och sen när vi kom hem skickade vi varandra massa texter vi har skrivit och blev vänner på Facebook och...kommer vi att ses igen? Kanske, kanske inte. Ryan och hans flickvän har lämnat Västerås i sin husbil, och kommer antagligen aldrig att återvända. Men någon annanstans, någon annan gång?
Vem vet. Vad jag vet är att mina möten med Ryan, Bob och Ida berikade mig. Jag är glad och tacksam för den lilla tid jag fick med dem, om det nu blir allt jag fick.
För att mötas och skiljas, det är livets gång.
