Så slutar Rob Reiners film "Stand by me" (och Stephen Kings novell "The body" som filmen är baserad på). Jag och Jessica såg den precis på Netflix, och hon utbrast spontant "Gud, det stämmer verkligen! Det är DÅ man har vänner!").
Det gjorde mig deprimerad. För i mitt liv var det inte så. Jag hade rätt få vänner när jag var 12, och ingen som stod mig nära. Min bästa kompis på den tiden var min jämnåriga kusin. Och vi har kanske setts fyra gånger under de senaste tjugo åren.
Varför fick inte jag uppleva det där? Det som folk verkar se som en universell sanning om barndomen?
Saker man inser när man blir äldre. Man kan aldrig leva om sitt liv. Man kan aldrig gå tillbaka och få en andra chans.
