En ny chans

I slutet av förra millenniet bodde jag i en sunkig trea i Sundsvalls sunkigaste stadsdel. Jag delade den med en kristen tjomme som skrev fantasyberättelser och en annan kille som hette Dan. Jag och Dan hade en så kallad bromance, vi kom varandra väldigt nära på väldigt kort tid. Jag minns långa promenader, ännu längre samtal, diktskrivning, skratt, blottande av smärta och hemliga drömmar. Efter en patetisk fylleincident, när jag balanserade på kanten till Selångersån och intalade mig själv att jag hade tänkt ta livet av mig, satt jag på hans sängkant och sa att jag ville dö. Det ville jag inte, men jag sa det ändå.

Sen flyttade vi från Sundsvall, tappade kontakten, levde våra liv, åren gick. Jag tänkte på honom ibland, mest när jag kände mig ensam.

Igår addade han mig på Fejjan. Vi mejlade, lite tafatt. Ska ta en middag i Stockholm i höst. Jag är inte längre ensam, inte längre lika patetisk som jag har varit. Men jag blev glad. Jag har varit dålig på att vårda vackra vänskaper i mitt liv.

Nu har jag fått en ny chans med en av de vackraste.