När barnen hade lagt sig tände Jessica ett ljus, hällde upp mousserande, och tillkännagav att hon tänkte ge mig en något tidig 40-årspresent (jag fyller på fredag).
Sen fick jag en liten träask. Däri låg en lapp där det stod att hon funderat mycket på nycklar på sistone. Om att nycklar är små saker, ömtåliga saker som är lätta att tappa bort. Och att jag öppnade hennes hjärta med min nyckel den 1 oktober 2010.
Det var då vi satt i Gamla Stan och upptäckte vad riktig kärlek är, för första gången.
Hon såg lite lurig ut.
I botten av asken av trä låg ett halsband, med en nyckel trädd på. Jag satte på mig det, tacksam och rörd. Sen sa hon att hon hade köpt någonting till sig själv också. Hon började gräva innanför armen, och jag tänkte att hon skulle dra fram ett likadant halsband, med en nyckel på. Att vi skulle ha varsitt.
Men. Hon blottade sin högra överarm istället.
Om jag så lever tills jag blir 159 kommer jag aldrig att kunna bli mer smickrad. Jessica har, från och med idag, tatuerat "Jon 101001" och en nyckel på sin högra arm. Jag kan inte fatta det. Jag kan inte fatta det.
Jag kanske måste börja inse att hon älskar mig trots allt.
