Jag tar med min äldsta dotter ut i Råby-spåret. Julie är oerhört segerviss och övertygad om att hon lätt ska spurta de 2,5 kilometrarna. När vi börjar småjogga blir hon alldeles perplex.
"Är det så HÄR långsamt du springer? Det är ju jättetråkigt!"
Sen spurtar hon ett tag.
"Blir du inte trött?"
"Nej, jag har inte ens en liten hjärtpuls!"
Fyrtio sekunder senare låter det annorlunda:
"Åhhhh mina ben går sönder! Jag tror jag döööör! Vi måste stanna och vila!"
Sen tar hon sig teatraliskt för bröstet.
"Jag har ont här. Är det farligt?"
"Jag tror du har fått håll".
"Kan man dö av håll?"
Sen avslutades springturen med att vi blev förföljda av ett spöke. Men det är en annan historia.
