Det slår mig ibland att mina barn växer upp i ett helt annat Sverige än det jag växte upp i. När min syrra var ihop med en färgad fransman på 80-talet var det värsta happeningen när han kom och hälsade på i Stalbo. Bönderna uppe i byn satte kaffet i vrångstrupen när Claude tog en joggingtur på morgonkvisten (jag vet detta för jag fick höra det efteråt).
"Vad fan? En neger sprang förbi utanför fönstret!" utbrast en av dem när de satt och fikade. "Såg ni??"
När jag ser ungarna träffa nya kompisar på lekplatsen slår det mig att de aldrig ens skulle reflektera över att vissa av dem har en annorlunda hudfärg än dem själva. För vem fan bryr sig? På vilket sätt skulle det vara intressant? De bara leker. Ändå växer de upp i ett land där nazismen börjar vakna till liv. Det är så paradoxalt.
Om syskonen Forsling fick bestämma skulle SD och Svenskarnas Parti få exakt noll röster i valet i höst.
