...får man inte när man är fyrtio. Och verkligen inte när man är frilansjournalist. Då får man inte ens betald semester.
Men i morse mejlade jag iallafall iväg den sista texten jag hade utlagd på mig. Nu har jag inga andra jobb inplanerade. Man kan kalla det semester om man vill. Jag väljer att göra det.
Jag firade med att plocka svarta vinbär med ungarna.
Fan jag måste skriva en bok snart. Jag har det bra. Jag är djupt tacksam över att jag i detta nu har ynnesten att kunna försörja min familj genom att skriva långa nördiga texter om populärkultur, historiska figurer och diverse mord.
Men när jag läser ett mästerverk som Erik Larsons "The devil in the white city", om massmördaren H H Holmes och den stora världsutställningen i Chicago 1893, törstar jag efter att grotta ner mig ännu djupare. Breda ut mig i en text som är hundra gånger längre än de längsta journalistiska reportage jag skriver dessa dagar.
Inte Alcatraz, det har jag redan utforskat. Något annat. Något amerikanskt, vackert, mörkt och tragiskt.
Jullan läser just nu sin första riktiga bok: "Judy Moody detektiv". Jag frågade henne nyss vad den handlade om.
"Några glasögon har försvunnit", blev svaret.
Det är ju helt fantastiskt. Allt en människa behöver är att kunna läsa en bok om några glasögon som har försvunnit.
Och nu kan hon det.
Spännande upplevelse idag när jag drog med ungarna + Julies bästis S till Björnön i 32 plus. Stimmet. Den absurda folksamlingen på stranden. Hettan. Det var ett liv och ett kiv, som Strindberg hade sagt. Jag kände mig oväntat vuxen, på ett sätt som jag inte brukar göra när jag "bara" har ansvar för mina egna barn.
S frågade Edward hur många tjejer han var kär i.
"Jag är bara kär i dig", kom hans modiga och vackra och tidlösa svar.
Edward har gjort en mästerlig tolkning av ett klassiskt gammalt foto av yours truly:
Julie: Kan du inte blogga om att vi såg att en ekorre dog? Skriv så här: mina barn såg hur en katt dödade en ekorre.
Jag: Ok.
Cool känsla ett: vi målar om vårt vardagsrum. Och resultatet blir inte katastrofalt. Kan låta som ett litet steg för två människor, men de är enorma för mig och Jessica.
Cool känsla två: jag bor på hotell idag. Helt i onödan, kan tyckas, för hotellet ifråga ligger i Västerås. Men jag behövde en dags total koncentration på ett jobb jag håller på med, och kom på tanken med ett hotell. Liv är i goda händer med sin mormor idag, så det är inte så mansgrisigt och kulturmanligt patetiskt som det kan låta.
Nu är det papper i maskin som gäller här i rum 408:
När Jessica är 95 kommer jag att ha varit död sedan länge. Men hon kommer att vara pigg och gå runt på stan och göra coola grejer. Därför känns det bra att hon har tatuerat sig: jag må ligga i jorden och ruttna men på min frus arm finns det bläck som vittnar om vår första dejt i Gamla stan 2010.
Och alla kommer se det 2081 och bara WOW.
Liv fiskade sin första löja idag. Fast det var iofs Pers son Mauritz som drog upp den lilla fisken.
Sen fick löjan simma omkring i en hink innan vi släppte ut den igen. Inte riktigt som Tynningö på 80-talet, när jag och Fredde drog upp mörtar och krossade deras huvuden med stenar.
Att vara frilans är att aldrig jobba och alltid jobba. På samma gång. Jag hade tänkt ta semester i samband med min 40-årsdag, men det sket sig. Jag fick massa jobb som jag inte kunde säga nej till. Men jag är pappa och make, och ungarna har sommarlov men min fru jobbar. Så jag får pussla. Och försöka hitta fickor av tid när jag kan smita iväg med datorn och skriva.
Idag var en helt schizofren arbetsdag. Här följer, på fullt allvar, de tider jag jobbade:
04.27-05.36: en flugjävel väckte oss, så jag gick ut i köket och skrev klart ett knäck till Aftonbladet Ekonomi. Liv och Jessica somnade om efter ett tag. Jag med, men det dröjde.
09.40-09.45: kollade jobbmejl när jag vaknade igen.
10.32-10.55: började skriva på ett knäck. Hann inte så långt innan det var dags att dra till Bauhaus för att köpa målarfärg och målarpensel. Se föregående inlägg så fattar ni varför det behövdes.
15.12-16.02: Skrev klart knäcket och skickade in. Sen drog jag och Liv till affären och köpte ingredienser till fish tacos. Because we're worth it.
19.34-19.53: Köpte en e-bok på CDON som jag behöver som research till ett långt skrivjobb. Men nedladdningen krånglade. Lyckades fixa det och drog ut och joggade tre kilometer. Min form just nu är patetisk, men jag jobbar på det.
21.54-23.49: När Liv hade somnat satte jag mig i fåtöljen bredvid bokhyllan och började skriva på det långa knäcket. Hann få ur mig 3500 tecken innan jag blev för trött. Bara 26500 kvar. Deadline om en dryg vecka.
Piece of cake. Natten är ju lång.
Min fru och jag är förträffliga på många sätt, men vi är ungefär lika händiga som en amöba. Det är därför vi vill bo i lägenhet, när så många tänker att hus är det enda alternativet för en småbarnsfamilj.
Jessica tror till exempel att hon kan måla ett bord med en liten konstnärspensel. Och att den lilla flaskan till vänster på bilden innehåller tillräckligt mycket färg för att göra det.
Skulle vi ha bott i ett hus och bestämt oss för att måla om det hade hon tagit fram ungarnas färgkritor.
Jag tar med min äldsta dotter ut i Råby-spåret. Julie är oerhört segerviss och övertygad om att hon lätt ska spurta de 2,5 kilometrarna. När vi börjar småjogga blir hon alldeles perplex.
"Är det så HÄR långsamt du springer? Det är ju jättetråkigt!"
Sen spurtar hon ett tag.
"Blir du inte trött?"
"Nej, jag har inte ens en liten hjärtpuls!"
Fyrtio sekunder senare låter det annorlunda:
"Åhhhh mina ben går sönder! Jag tror jag döööör! Vi måste stanna och vila!"
Sen tar hon sig teatraliskt för bröstet.
"Jag har ont här. Är det farligt?"
"Jag tror du har fått håll".
"Kan man dö av håll?"
Sen avslutades springturen med att vi blev förföljda av ett spöke. Men det är en annan historia.
Solen gick upp.
Solen gick ner.
Jag var samma tjomme.
Kvällssolen var samma tjomme.
Jag är inte död än.
Livet fortsätter.
Organiserad religion kan dra åt helvete.
Och så vidare.
När barnen hade lagt sig tände Jessica ett ljus, hällde upp mousserande, och tillkännagav att hon tänkte ge mig en något tidig 40-årspresent (jag fyller på fredag).
Sen fick jag en liten träask. Däri låg en lapp där det stod att hon funderat mycket på nycklar på sistone. Om att nycklar är små saker, ömtåliga saker som är lätta att tappa bort. Och att jag öppnade hennes hjärta med min nyckel den 1 oktober 2010.
Det var då vi satt i Gamla Stan och upptäckte vad riktig kärlek är, för första gången.
Hon såg lite lurig ut.
I botten av asken av trä låg ett halsband, med en nyckel trädd på. Jag satte på mig det, tacksam och rörd. Sen sa hon att hon hade köpt någonting till sig själv också. Hon började gräva innanför armen, och jag tänkte att hon skulle dra fram ett likadant halsband, med en nyckel på. Att vi skulle ha varsitt.
Men. Hon blottade sin högra överarm istället.
Om jag så lever tills jag blir 159 kommer jag aldrig att kunna bli mer smickrad. Jessica har, från och med idag, tatuerat "Jon 101001" och en nyckel på sin högra arm. Jag kan inte fatta det. Jag kan inte fatta det.
Jag kanske måste börja inse att hon älskar mig trots allt.
Edward: Vilken är din favoritblomma? Min är hästkrage!
Jag: Du menar prästkrage?
Edward: Mmm.
Julie: Min är blåklocka. Och smörblomma.
Edward: Jag gillar även pollen.
Jag: Pollen?
Edward: Ja, pollenblomma!
I slutet av förra millenniet bodde jag i en sunkig trea i Sundsvalls sunkigaste stadsdel. Jag delade den med en kristen tjomme som skrev fantasyberättelser och en annan kille som hette Dan. Jag och Dan hade en så kallad bromance, vi kom varandra väldigt nära på väldigt kort tid. Jag minns långa promenader, ännu längre samtal, diktskrivning, skratt, blottande av smärta och hemliga drömmar. Efter en patetisk fylleincident, när jag balanserade på kanten till Selångersån och intalade mig själv att jag hade tänkt ta livet av mig, satt jag på hans sängkant och sa att jag ville dö. Det ville jag inte, men jag sa det ändå.
Sen flyttade vi från Sundsvall, tappade kontakten, levde våra liv, åren gick. Jag tänkte på honom ibland, mest när jag kände mig ensam.
Igår addade han mig på Fejjan. Vi mejlade, lite tafatt. Ska ta en middag i Stockholm i höst. Jag är inte längre ensam, inte längre lika patetisk som jag har varit. Men jag blev glad. Jag har varit dålig på att vårda vackra vänskaper i mitt liv.
Nu har jag fått en ny chans med en av de vackraste.
Irvine Welshs bok "Porno" handlar om ett gäng ungdomskompisar som bestämmer sig för att göra en porrfilm. Jag minns boken främst för hur han beskrev åldern de befann sig i (de var runt 36): Welsh skrev att de levde i "the last gasps of youth".
Jag är 39. Det är fredag.
Nästa fredag är jag 40. The last gasps of youth är sannerligen förbi. De har de förvisso varit sedan länge, men allt är ju relativt har jag intalat mig själv.
Hur tacklar jag detta? När min självbild är i stort sett densamma som när jag var 23? Hur går jag in i medelåldern utan att bli patetisk?
Hur åldras en människa utan att bli en skugga av sitt forna jag?
Den här bilden har ingenting med någonting att göra. Men den är rätt fin.
Jessica: Jag kanske borde klippa Livs lugg ändå...
Jag: Nej, den hänger väl inte ner i ögonen så farligt?
Det slår mig ibland att mina barn växer upp i ett helt annat Sverige än det jag växte upp i. När min syrra var ihop med en färgad fransman på 80-talet var det värsta happeningen när han kom och hälsade på i Stalbo. Bönderna uppe i byn satte kaffet i vrångstrupen när Claude tog en joggingtur på morgonkvisten (jag vet detta för jag fick höra det efteråt).
"Vad fan? En neger sprang förbi utanför fönstret!" utbrast en av dem när de satt och fikade. "Såg ni??"
När jag ser ungarna träffa nya kompisar på lekplatsen slår det mig att de aldrig ens skulle reflektera över att vissa av dem har en annorlunda hudfärg än dem själva. För vem fan bryr sig? På vilket sätt skulle det vara intressant? De bara leker. Ändå växer de upp i ett land där nazismen börjar vakna till liv. Det är så paradoxalt.
Om syskonen Forsling fick bestämma skulle SD och Svenskarnas Parti få exakt noll röster i valet i höst.
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
