Jobbar kväll på VLT. Pratar med en kollega som jobbat i årtionden på den här blaskan. Vi pratar om allt som har förändrats sedan jag var här i början av 00-talet. Hur många färre det är som jobbar på kvällen nu jämfört med då. Hur många som har fått sparken genom åren. Alla "sparpaket" som har införts och fortsätter att införas i takt med att upplagan faller fritt.
Jag: Vad tror du om framtiden då? Hur kommer VLT se ut om tio år?
Kollegan: Hahaha! Ja, du. Då är det ett kontor här. Och jag sitter utanför Systembolaget och spelar dragspel.
Min kompis Petra skickade precis följande monstrositet till mig: vårt klassfoto från årskurs ett i gymnasiet på Kungsängsskolan i Sala -90. Jag blev inte långvarig i det plugget, efter ettan hoppade jag av och flyttade till Uppsala istället.
Året på Kungsängsskolan kan vara det sämsta i mitt liv. Jag var omogen, rädd, störig och vilsen. Jag hamnade rätt snart i ett gäng av hårdrocksbönder och hade usla betyg. Länge brukade jag dra fingret åt Kungsängsskolan när jag åkte förbi den.
Kolla på muppen med toapapper runt huvudet. Det är jag. Eller snarare: det var jag. Den människan finns inte längre, tack och lov.
På bibblan. Ungarna ska låna två böcker var. Jag tycker mig ana en röd tråd i Julies val.
Edward: Pappa, vad händer om man spolar ner sig själv i toan?
Jag: Det skulle behöva vara en väldigt stor toa i så fall, men jag tror man skulle drunkna.
Edward: Bastian sa att han hade sett på tv att Markoolio spolade ner sig själv i toan en gång!
Jag: Gjorde han?
Edward: Ja, men han dog inte. Det var bara ett barnprogram, pappa.
Livan har precis börjat hos dagmamma, och än så länge går det åt helvete. Jag är ju van sedan tidigare med Julies och Edwards inskolningar, men det är ändå fruktansvärt jobbigt att lämna sitt barn när det skriker och gråter och klänger krampaktigt med sin lilla knubbiga kropp för att få vara kvar i ens famn.
Kanske förstörs människor av sånt här. Kanske är det här början på ett långt liv av tillitsproblem och cynism för min älskade dotter.
Dagmamman skickade den här bilden igår, på Liv och hennes bästis Fredrika. Då tillät jag mig att tänka att allt kanske blir bra i slutändan, trots allt.
Att spika ihop IKEA-byråer är som bekant ett helvete. Men en ettåring som hjälpreda gör arbetet dubbelt så mysigt.
Förvisso även dubbelt så långsamt, men man kan ju inte få allt.
Dödskalletröja ärvd från en kompis, leopardtights nyköpta på Lindex, mössa ärvd från storasyster, överdragsbrallor ärvda från faster, dojor ärvda från storebror.
Blick och själ från alla förfäder i alla dimensioner, amen.
Man tog inte selfies i min barndom. Man blev fotad med nån värdelös pocketkamera på nåt släktkalas en gång i halvåret. Bilden i fråga framkallades ett år senare, klistrades in i ett album och glömdes bort.
Mina barn har redan fotograferats tio gånger oftare än deras pappa när han var liten. Och på sistone har de börjat fotografera sig själva, till råga på allt.
Häromdagen lärde sig Jullan hur Photo Booth på min Mac funkade. Bland cirka tvåhundra pajasbilder (där hon brottades med Edward på hundrafemtio) hittade jag de här:
Jag och Jessica pratade om de här bilderna nyss.
Jessica: Hon har ett helt annat ansiktsuttryck än vad vi hade i den åldern. Hon är så medveten på något vis. När man själv blev fotad såg man ut så här: (ser glad men menlös ut, mer som en snäll apa än en människa).
Det ligger något i det. Dagens generation har koll på läget. De är med i samhället. De går genom kameran redan som sjuåringar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Jag: Tycker du att jag ska raka av mig skägget snart?
Julie: Absolut INTE! När du inte har skägg ser du rökandes ut!
Jag: Va?
Julie: Då ser det ut som att du röker. Bli inte ledsen nu, för jag säger det med kärlek, men...när du inte har skägg ser du koko ut.
Jag: Men jag hade ju aldrig skägg förut!
Julie: Jo, du har haft skägg i fyra år. Sen jag var tre.
Jag: Nej, det stämmer inte. Jag skaffade skägg för max ett år sen.
Julie: Det känns som tusen år.
På väg till farmor och farfar tar jag en runda i Tärnsjö och visar ungarna lite historiska platser. Kyrkogården och Ninnis grav. Den nedlagda kiosken. Det nedlagda Konsum. Den nedlagda posten, järnaffären och tobaksaffären där jag köpte min första skiva (en ep med Herreys).
Till sist min gamla skolgård. Som inte finns längre. Det fängelseliknande schabraket som stod där på 80-talet har jämnats med marken. Men det röda huset där vi åt mackor med Aromat-krydda på står kvar. Fotbollsplanen är sig lik. Och den gamla gympasalen.
Ungarna lekte i klätterställningen. De tyckte det var ett lysande ställe. Jag stod ensam med mina tusen minnen av en annan tid, av barn som inte längre finns och allt vi gjorde och sa.
Att vara "journalist" är ett ganska brett begrepp. Det är inte längre bara tredje statsmakten som är journalister, det är massa andra tjommar också.
Jag tillhör oftast de andra tjommarna. Jag blev inte journalist för att jag ville granska någon makt. Jag bryr mig inte om makthavare, de kan dra rätt åt helvete. Jag blev journalist för att jag "ville skriva". Och det har jag faktiskt fått göra en hel del genom åren. Jag är tacksam för det. Jag har inte avsatt presidenter, inte ens ett sketet landstingsråd. Men jag har tagit mig rätten att existera ändå. Och att kalla mig journalist.
Men ibland kan jag känna mindervärdeskomplex gentemot riktiga murvlar, samhällsengagerade reportrar som tar sitt jobb som maktgranskare på största allvar. Jag känner en del såna. De har en tendens att bli narcissister med en förvrängd självbild, men en del av mig beundrar deras patos också.
Därför kändes det lite kul att syssla med gammal hederlig lokaljournalistik igen, för första gången sedan jag var på UNT -04. Tisdag-torsdag hoppade jag in som reporter på VLT, och fick bland annat träffa ett par arga barnmorskor.
Det gjorde jag inte så ofta på Aftonbladet Nöje.
Killen som kördes ihjäl på gatan där vi bor hette tydligen Mason Bailey och var från Utah. En missionerande mormon. Julie ritade en teckning som föreställde ögonblicket då han kördes över vid övergångsstället.
Sen skrev hon ner en hälsning åt lillebrors vägnar:
Sen traskade de tre syskonen Forsling ner till minnesplatsen och la teckningen och hälsningen bland alla ljus. Ungarna blev högtidliga. Julie ställde sig ner på knä och knäppte händerna.
Julie: Mason, är du här?
Edward: Han är inte här, Julie. Han är i USA.
Julie: Vem var Mason?
Jag: Jag vet inte. Han kom från USA och trodde på Gud.
Julie: Det är såna människor jag uppskattar. Men jag vill aldrig att det som hände honom ska hända min familj. Eller min släkt. Och jag är släkt med alla människor på hela jorden.
Åkte tillbaka i tiden idag. Till 2001. Fick pottfrilla och jobbade som nyhetsreporter på VLT. Såg ut över stan genom gigantiska glasrutor. Drack kaffe med Ernheimer.
Eller var det 2014 därutanför fönstret, trots allt? Så märkligt. Jag hade ju paketerat den där tiden i en liten kista. Jag hade aldrig tänkt återvända.
Igår kväll klockan 21.30, samtidigt som jag och Jessica låg och slökollade på ett avsnitt av "Spårlöst" på TV7, blev en 19-årig kille ihjälkörd i korsningen utanför vår lägenhet. Vi märkte inte ett skit.
Igår vid den här tiden levde killen. Idag brinner marschaller på platsen där han dog. Det kommer aldrig att gå att fatta, detta. Hur slumpen bestämmer vilka som måste lämna världen, och vilka som tillåts äta, andas, älska, skratta, hata och bajsa en dag till.
Allt är ju bättre än döden. Till och med ett avsnitt av "Spårlöst".
(Bild från Aftonbladet, tagen idag av Per Groth).
Tillbringade kvällen på snofsigt whiskyhak i Gamla Stan tillsammans med tre fyrtioårskrisande män som en gång i tiden gick i klass S3B på Celsiusskolan i Uppsala.
Det var fint och en smula övernaturligt att vandra ner memory lane med Dan (inte avbildad), Kalle och Johan.
En gång i tiden gick morgonsolen upp över Snerikes nation och tre pojkar som inte visste ett skit om livet poserade för en bild innan de högg in på en dunk hembränt vin.
Sen gick tjugo år.
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
