Man tog inte selfies i min barndom. Man blev fotad med nån värdelös pocketkamera på nåt släktkalas en gång i halvåret. Bilden i fråga framkallades ett år senare, klistrades in i ett album och glömdes bort.
Mina barn har redan fotograferats tio gånger oftare än deras pappa när han var liten. Och på sistone har de börjat fotografera sig själva, till råga på allt.
Häromdagen lärde sig Jullan hur Photo Booth på min Mac funkade. Bland cirka tvåhundra pajasbilder (där hon brottades med Edward på hundrafemtio) hittade jag de här:
Jag och Jessica pratade om de här bilderna nyss.
Jessica: Hon har ett helt annat ansiktsuttryck än vad vi hade i den åldern. Hon är så medveten på något vis. När man själv blev fotad såg man ut så här: (ser glad men menlös ut, mer som en snäll apa än en människa).
Det ligger något i det. Dagens generation har koll på läget. De är med i samhället. De går genom kameran redan som sjuåringar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
