Livan har precis börjat hos dagmamma, och än så länge går det åt helvete. Jag är ju van sedan tidigare med Julies och Edwards inskolningar, men det är ändå fruktansvärt jobbigt att lämna sitt barn när det skriker och gråter och klänger krampaktigt med sin lilla knubbiga kropp för att få vara kvar i ens famn.
Kanske förstörs människor av sånt här. Kanske är det här början på ett långt liv av tillitsproblem och cynism för min älskade dotter.
Dagmamman skickade den här bilden igår, på Liv och hennes bästis Fredrika. Då tillät jag mig att tänka att allt kanske blir bra i slutändan, trots allt.
