Social jazz

Vi är inne i en socialt intensiv fas där vi bjuder in till parmiddagar som om det inte fanns någon morgondag. Anledningen till det stavas Knut, en 89-årig gubbe som bodde i vår gamla trappuppgång. Knut hade den gulliga egenskapen att han samlade på sopor, vilket ledde till att trappuppgången luktade satan nittio procent av tiden. Av den anledningen gick vi på massa middagar utan att bjuda tillbaka, vilket såklart är förkastligt av oss och kommer att leda till att vi straffas med en evighet i helvetet tillsammans med Sarah Dawn Finer.

Ikväll betade vi av parmiddag 3 av 5, när det extremt trevliga paret Per (bild nedan) och Emelie kom förbi med sin gulliga son Mauritz. Bara två kvar, sen har vi kompenserat stanken av Knut.

Gbbdjvl

Blir så jävla trött på bittra hantverkare som har en attityd och försöker mästra mig bara för att de råkar ha en spetskompetens på fucking rör som jag inte har. Nyss var en dryg gbbdjvl här och körde härskartekniker med mig för att jag ville ha hjälp med en illaluktande toa. Jag sa åt honom att jag inte gillade hans ton, han låtsades inte höra mig men blev något trevligare efter det.

Gör ditt jobb och håll käften, gbbdjvl. Jag hatar dig och såna som du för evigt.

Än finns det tid

Mina päron fyller 77 i år, och det händer allt oftare att jag tänker på livet utan dem. Jag har varit förskonad från dödsfall i min närhet (förutom morbror Tobbe som dog -97), men jag fattar ju att det inte kommer att vara för evigt. Snart ramlar de ur tiden, och det är inget jag kan göra något åt. Eller så ramlar jag själv ur tiden före dem, jag ska inte vara arrogant.

Men idag råkade jag se följande chockartade kuriosa: kvinnan som vann en Oscar för Bästa kvinnliga skådespelerska 1936 – det vill säga året innan mina föräldrar föddes – lever fortfarande. Allt är möjligt. Tiden är relativ, den skonar ingen, men vissa undviker faktiskt liemannen i 104 år eller längre.

Luise Rainer, du är en hjältinna.

Som Oakland

Bjöd Adam på en ölrunda ikväll som tack för hans hjälp med flytten. Vi åkte upp i Sky bar, baren högst upp i Västerås enda skyskrapa.

Jag slogs som vanligt av att Västerås, sett från ovan nattetid, skulle kunna vara vilken stad som helst.

Augusta. Oakland. Sundsvall. Kanske inte New York, men Newark.

Det är mycket liv i den här bilden

Sverige-Finland 2-1

Jag har varit pinsamt ointresserad av detta vinter-OS, men jag kastade iallafall ett getöga på hockeyn medan jag dammsög.

Ändå vackert att hämta sin sjuåriga dotter och märka att hon och hennes klasskamrater har målat Sverige-flaggor på kinderna och hejat sig hesa. Som Stenmark i min barndom. Som att svensk idrott fortfarande betyder något, någonstans.

Utanför mitt kontor...

...vräker snön ner. Mozarts Requiem i lurarna. Bihåleinflammation i kraniet. Tjugofemtusen tecken som ska randas. Andra koppen kaffe i blodet.

Snön föll över Wien på 1700-talet också. Wolfgang hade också såna här dagar. Det hisnar, livets absoluta närvaro och dess flyktighet.

Here today. Gone tomorrow.

När min fru öser komplimanger över mig

Jessica: Du ser ut som en avmagrad terrorist som har varit inlåst i en källare med bin Laden. Raka av dig skägget omedelbart! Det ser för jävligt ut!
Jag: Så du tycker att jag har gått ner i vikt? Tack älskling!

Svennar igen

Med tre barn, en karriär och en het fru att ta hand om har det inte funnits någon tid för eder Fon att grotta ner sig i nån tv-serie på länge. Därför kändes det bra när vi igår kväll trots detta dyngade i oss de första avsnitten av "House of cards". För en Washington D.C-junkie som mig är det ju snudd på skandalöst att jag inte har upptäckt denna guldserie tidigare.

Men jag misstänker att Jessica tröttnade på mina instick av typen "där har jag varit!" efter ett tag.

Jag: Det där är ju Kennedy Center for the Performing Arts, för satan! Exakt där Kevin Spacey står nu stod jag för två år sen!

Jessica (sarkastiskt): Wooow...finns det några spår av dig, tror du?

Jag (hoppfullt): Lukten av mig, kanske?

Feber #2

Livan smittade mig något fruktansvärt, och eftersom jag är en astmatisk man med ett immunförsvar som inte hade överlevt 1800-talet har jag varit sjuk i flera dagar. Dålig tajming dessutom, eftersom Jessica denna helg har haft massa RFSU-uppdrag och behövt lämna vår lägenhet i ottan.

I morse vaknade jag med ett ryck. Sängen svettig efter ännu en febernatt. Klockan var halv nio, jag helt desorienterad; varför var allt så tyst? Vart var Liv?

Kollade mobilen. Sms från min fru:

"Jag hade inte hjärta att väcka dig. Du verkade helt dimmig i natt. Tar med mig Liv så du kan sova vidare. Älskar dig".

Piano

Jag måste bli bättre på att drilla mina ungar i att spela piano. Som Leopold Mozart gjorde.

Tänk om Livan är en potentiell Wolfgang?

Eller så låter jag henne bara plinka på av egen lust, när och om andan faller på. Det är nog bättre för hennes mentala hälsa.

Feber

Ungarna påbörjade sin mamma-vecka idag och Jessica är i Stockholm och har hemliga möten med RFSU:s ledning så jag och Liv har haft hela dagen för oss själva.

Jag är sjuk och Livan är sjukare. Hennes lilla kropp är en kamin av feber. Jag trugar i henne Alvedon som hon spyr upp. Direkt efter spyan gör hon plutmun och vill pussas.

Jag tror det är när barnen är små och sjuka som man bondar som mest. Jag minns en natt när Julie spydde 26 gånger. En annan natt när Edward kom upp i nästan lika många vomeringar.

Det är inte äckliga minnen. Det är lyckliga minnen. Jag pussade Liv och trugade i henne en ny dos Alvedon. Sen tittade vi på Alfons.

Att bita den hand som föder en...

...är inget man villigt gör som frilansjournalist. Det är inte så att jag brukar sälja in ett jobb till en redaktör och sen kritisera personen i fråga i texten jag ska fakturera dem för. Jag tror inte det sättet att arbeta skulle bli lönsamt i längden, liksom.

Men det var faktiskt exakt det som hände igår, när jag sålde in en text till Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg för att sedan kritisera henne i texten. Det var inget jag planerade att göra till en början, men eftersom jag skulle skriva om homofobi i USA kontra Ryssland – och tyckte att hon hade fel när hon skrev om samma ämne för några dagar sen – så fick det bli så. Med hjärtat i halsgropen mejlade jag in texten i går eftermiddag och oroade mig för att hon skulle tycka att jag var en backstabbing, otacksam tjomme som tog mig friheter.

Jag hade inte behövt oroa mig; som tur var är Åsa en cool människa som är van vid betydligt hårdare kritik. Hon välkomnade till och med att få mothugg och hela den lilla episoden slutade lyckligt.

Att ge eko genom seklerna

Jag och min mamma såg "Amadeus" på Dramaten igår. Finfin föreställning på fyra timmar, och Johan Rabaeus var ett fucking geni som Salieri.

Men som alltid när jag ser bra teater drabbas jag av existentiell ångest efteråt. Livet sätts på sin spets när man sitter där i salongen. Skygglapparna kläs av och mycket av det man ödslar tid och oro på visar sig vara ren skit. Alla små problem försvinner. De eviga problemen tar över.

Varför blev jag aldrig något stort? Varför kommer Jon Forsling att passera obemärkt förbi efter sin tid här på jordklotet? Varför kommer han endast att saknas och sörjas av sin familj, och av exakt noll främlingar?

Jag tror iofs inte att Mozart var i extas när han låg på dödsbädden, 35 år gammal. Men han lämnade spår efter sig, by God. Utöver någon gammal artikel som möjligen kommer att skvalpa omkring i nåt cachat område av cyberspace efter min död kommer mina spår obönhörligt att sopas igen.

Det kan kännas tröstlöst att inse detta faktum.

Lika barn leka bäst

Jag och Johan har lyckats tajma våra tre barn så att de är födda samma år. När vi ses betyder detta att våra battingar ofelbart delar upp sig i sina respektive årskullar. Liv hänger således med Vera (-12), Edward med Alex (-08) och Julie med Elliott (-06).

Som tur är följer vi vuxna inte samma mönster. Här i casa Forsling umgås nämligen 74:orna och 86:orna med varandra så det står härliga till.

Att breda ut sig

Ni vet det där gamla ordspråket från vikingatiden:

"När familjen Forsling flyttar behöver de oftast ett helt våningsplan för sig själva. Ty de är större och mäktigare än gemene man och ska en dag ta över hela konungariket".

När hela världen förändras

För Livan var Stentorpsgatan det enda hem hon någonsin kände till. Därför var det lite spännande att se hur hon skulle reagera på allt det här nya.

Efter tre dagar kan vi konstatera att hon verkar ta universums förändring med ro. Vi är ju kvar. Spjälsängen och alla leksakerna likaså.

Fast det är klart, inatt fick jag sitta uppe med henne till halv tre. Oklart vad som föranledde denna groteska pigghet, men eftersom jag är världens bästa pappa fick jag henne att somna genom att kolla på dokumentärer om flygkrascher på Youtube.

I morse var hon pigg igen: