Mina päron fyller 77 i år, och det händer allt oftare att jag tänker på livet utan dem. Jag har varit förskonad från dödsfall i min närhet (förutom morbror Tobbe som dog -97), men jag fattar ju att det inte kommer att vara för evigt. Snart ramlar de ur tiden, och det är inget jag kan göra något åt. Eller så ramlar jag själv ur tiden före dem, jag ska inte vara arrogant.
Men idag råkade jag se följande chockartade kuriosa: kvinnan som vann en Oscar för Bästa kvinnliga skådespelerska 1936 – det vill säga året innan mina föräldrar föddes –
lever fortfarande. Allt är möjligt. Tiden är relativ, den skonar ingen, men vissa undviker faktiskt liemannen i 104 år eller längre.
Luise Rainer, du är en hjältinna.
