Jag och min mamma såg "Amadeus" på Dramaten igår. Finfin föreställning på fyra timmar, och Johan Rabaeus var ett fucking geni som Salieri.
Men som alltid när jag ser bra teater drabbas jag av existentiell ångest efteråt. Livet sätts på sin spets när man sitter där i salongen. Skygglapparna kläs av och mycket av det man ödslar tid och oro på visar sig vara ren skit. Alla små problem försvinner. De eviga problemen tar över.
Varför blev jag aldrig något stort? Varför kommer Jon Forsling att passera obemärkt förbi efter sin tid här på jordklotet? Varför kommer han endast att saknas och sörjas av sin familj, och av exakt noll främlingar?
Jag tror iofs inte att Mozart var i extas när han låg på dödsbädden, 35 år gammal. Men han lämnade spår efter sig, by God. Utöver någon gammal artikel som möjligen kommer att skvalpa omkring i nåt cachat område av cyberspace efter min död kommer mina spår obönhörligt att sopas igen.
Det kan kännas tröstlöst att inse detta faktum.
Men som alltid när jag ser bra teater drabbas jag av existentiell ångest efteråt. Livet sätts på sin spets när man sitter där i salongen. Skygglapparna kläs av och mycket av det man ödslar tid och oro på visar sig vara ren skit. Alla små problem försvinner. De eviga problemen tar över.
Varför blev jag aldrig något stort? Varför kommer Jon Forsling att passera obemärkt förbi efter sin tid här på jordklotet? Varför kommer han endast att saknas och sörjas av sin familj, och av exakt noll främlingar?
Jag tror iofs inte att Mozart var i extas när han låg på dödsbädden, 35 år gammal. Men han lämnade spår efter sig, by God. Utöver någon gammal artikel som möjligen kommer att skvalpa omkring i nåt cachat område av cyberspace efter min död kommer mina spår obönhörligt att sopas igen.
Det kan kännas tröstlöst att inse detta faktum.
