Dessa två bilder symboliserar ett slut och en början.
Den översta: onsdag morgon, klockan åtta. Julie (titta noga så ser ni henne) har precis lämnat Stentorpsgatan för sista gången. Nu rusar hon till sin skola som ligger ett stenkast bort. Också det för sista gången; framöver blir det till att åka bil.
Den nedersta: torsdag kväll, klockan elva. Trettionio svettiga timmar senare lägger vi oss för vår första natt på Narvavägen. Som synes är innergårdarna snarlika varandra, men vi har flyttat till andra sidan stan.
"Jag ska göra allt för att du ska trivas på det nya stället", sa jag till Julie i tisdags kväll. Hon låg i sängen och var lite ledsen över att behöva flytta ännu en gång. Det har varit tre vackra år på Stentorpsgatan. År som aldrig kommer åter. År när barnen var små och vande sig vid det nya med att ha en mamma och pappa som bodde på olika ställen. År när två barn sedan plötsligt blev tre och en flickvän blev en fru och en fast anställd blev frilans.
Rika år.
"Det har du redan gjort, pappa", svarade Julie. "För du valde ett ställe som ser ut som det här".
Edward blev vemodig när han skulle säga hejdå till sitt rum i onsdags morse.
"Hejdå rummet. Ha det bra", sa han.
"Hejdå Edward", svarade rummet (egentligen jag med tillgjord röst). "Ha det bra du med".
"Men rummet", sa Edward med gråten i halsen. "Du kommer ju inte att ha någon kompis nu".
De här senaste tre dygnen har visat med all önskvärd tydlighet att jag inte var född till att vara flyttkarl. Utöver att sakna den råstyrka som krävs är jag helt usel på att tidsplanera.
Ett exempel: jag hyrde en lastbil på Statoil för fyra timmar. Jag tänkte att det skulle räcka.
Tjugoåtta timmar senare lämnade jag tillbaka den.
Sen bad vi alldeles för få människor om hjälp. Från början hade vi bara två som hjälpte oss att bära (Adam och Micke), och även om jag sedan panikringde in Per, Ann och Nils är vi i detta nu - fredag kväll - fortfarande inte färdiga med all skit som ska bäras ut.
Nog med gnäll. En ny tid randas. Vår nya lägenhet är stor och fin och de kommande åren ska vi fylla den med kärlek och värme och lust till livet.
Hejdå, vackra Stentorpsgatan. Jag kommer aldrig att glömma dig.
