Jag växte upp i skogen, där de enda ljuden som sporadiskt bröt den kompakta tystnaden var råmande tjurar och en John Deere-traktor som plöjde fåror i skogsbrynet. Västerås är ju inte Tokyo, men det går inte att komma ifrån att mina ungar får en uppväxt som är hundra gånger bullrigare och mer befolkad än den jag fick.
Dagar som denna, när den första snön har lagt sig på fälten och solen färgar eftermiddagshimlen rosa och det är tio minus och inte ens tjurarna eller traktorerna ger ett ljud ifrån sig...då kan det hända att jag längtar hem till landet.
Det är ju det här jag är van vid.
