Före och efter

Dessa två bilder symboliserar ett slut och en början.

Den översta: onsdag morgon, klockan åtta. Julie (titta noga så ser ni henne) har precis lämnat Stentorpsgatan för sista gången. Nu rusar hon till sin skola som ligger ett stenkast bort. Också det för sista gången; framöver blir det till att åka bil.

Den nedersta: torsdag kväll, klockan elva. Trettionio svettiga timmar senare lägger vi oss för vår första natt på Narvavägen. Som synes är innergårdarna snarlika varandra, men vi har flyttat till andra sidan stan.

"Jag ska göra allt för att du ska trivas på det nya stället", sa jag till Julie i tisdags kväll. Hon låg i sängen och var lite ledsen över att behöva flytta ännu en gång. Det har varit tre vackra år på Stentorpsgatan. År som aldrig kommer åter. År när barnen var små och vande sig vid det nya med att ha en mamma och pappa som bodde på olika ställen. År när två barn sedan plötsligt blev tre och en flickvän blev en fru och en fast anställd blev frilans.

Rika år.

"Det har du redan gjort, pappa", svarade Julie. "För du valde ett ställe som ser ut som det här".

Edward blev vemodig när han skulle säga hejdå till sitt rum i onsdags morse.

"Hejdå rummet. Ha det bra", sa han.

"Hejdå Edward", svarade rummet (egentligen jag med tillgjord röst). "Ha det bra du med".

"Men rummet", sa Edward med gråten i halsen. "Du kommer ju inte att ha någon kompis nu".

De här senaste tre dygnen har visat med all önskvärd tydlighet att jag inte var född till att vara flyttkarl. Utöver att sakna den råstyrka som krävs är jag helt usel på att tidsplanera.

Ett exempel: jag hyrde en lastbil på Statoil för fyra timmar. Jag tänkte att det skulle räcka.

Tjugoåtta timmar senare lämnade jag tillbaka den.

Sen bad vi alldeles för få människor om hjälp. Från början hade vi bara två som hjälpte oss att bära (Adam och Micke), och även om jag sedan panikringde in Per, Ann och Nils är vi i detta nu - fredag kväll - fortfarande inte färdiga med all skit som ska bäras ut.

Nog med gnäll. En ny tid randas. Vår nya lägenhet är stor och fin och de kommande åren ska vi fylla den med kärlek och värme och lust till livet.

Hejdå, vackra Stentorpsgatan. Jag kommer aldrig att glömma dig.

Underhållaren

Varje onsdag är det "onsdags-showen" på Edwards dagis. Då får ungarna sätta upp sin egen show och framföra den inför varandra. Oftast är det nån teaterpjäs och sen några sånger.

Edward brukar välja att sjunga. Helt oblyg skuttar han runt inför sina kamrater och skrålar med i nån radiohit. Fullständigt obrydd om hur det ser ut, eller hur det låter. Bara ren, oförställd glädje till musiken.

Det här borde vara en obligatorisk sysselsättning på alla arbetsplatser. För varje år som går glömmer vi bort hur man leker och sjunger på ett kravlöst sätt. Sen handlar allt om att prestera och att inte tappa ansiktet.

Men det behöver inte Edward lära sig än. Och i övermorgon är det onsdag igen.

Vem vet

Kanske dagens upplevelse av "Trollkarlen från Oz", med barnsuperstars som Markoolio och Tobbe Trollkarl, sådde något slags frö i Julie och/eller Edward. Kanske kommer de att söka sig till teatern eller scenen i någon form när de blir större.

- Åååå det var den bästa teater jag har sett i hela mitt liv!! sa Julie efteråt, och det fick mig att förbise det hutlösa priset för den affisch jag köpte till henne i pausen.

För ett frö kanske såddes just idag. Och jag fick vara med.

Spöken

Vi ska flytta om fem dagar. För jävligt. Jag hatar att flytta och jag hatar förändringar. Jag har bott här i tre år, men det känns som tio.

Jag vet att vi kommer att få det bra, bättre till och med. Men jag vill frysa tiden.

Som en led i utrensningen lyssnade jag igenom gamla kassettband precis. Trettio år gamla, en del av dem. 95 procent var skit, men en del var intressanta.

Jag och Fredde som tioåringar, sjungandes Herreys-inspirerade popsånger. Vi i 5-an 1985, förlusten mot Skepparbackskolan. Nåt garage i Sala med ett kortlivat band, jag sexton år gammal och skrålande en låt vid namn "Shit for brains" om jag inte minns fel. Jag och Dan som nittonåringar, en sen kväll på Dagermansgatan, pratandes om livet. Jag och Kalle, akustiska gitarrer. Jag som 27-åring, intervjuad i radio av Terje.

Nedslag i livet. Tidens obönhörliga gång. Efter ett tag tog Liv tag i kassettbanden och slängde dem åt helvete. Det gjorde hon rätt i. Vi ska alla dö, det är bara att släppa taget.

Åka vagn? Äh, det är så 2013 - Liv

Idioterna sprattlar till

Om inget görs kommer Sverige vara ett nazistiskt land inom femtio år. Ibland känns det faktiskt så. Det finns så många kalla människor i det här landet, så många som är vettskrämda för allt som inte är etablerat "svenskt" sedan århundraden.

Case in question: min vackra fru är sedan ett år engagerad i RFSU här i stan. En av de saker hon brinner mest för är att motverka förlegade könsroller i samhället, och därför har hon startat ett projekt för att hbtq-certifiera förskolor så att barn inte redan på sitt dagis får med sig massa gammaldags, unkna föreställningar om hur pojkar och flickor "bör" agera. Häromdagen bildade hon en Facebook-grupp som informerar om det här projektet.

Inget konstigt med det, kan tyckas. Förutom att min fru valde att använda denna bild som bakgrundsbild för gruppen:

...varpå sidan har blivit nerlusad av rasistiska påhopp från människor som vänder sig mot att

pojken

på

bilden

är

mörkhyad.

Mitt blod kokar. Vad är det för jävla kollektiv lobotomering som har drabbat de här människorna? Hur kunde så många svenskar bli så fullkomligt, absurt sinnesslöa?

Femtio år, som sagt. Just you wait and see.

Bättre sent än aldrig

39 år gammal har jag gått och blivit vegetarian. Skälen till detta är:

1. Att jag inte längre kan rättfärdiga att djur ska dö för att jag ska få lite rajtan tajtan i munnen.

Ja...sen var det väl inte så mycket mer. Jag har varit en sån där köttätare som liksom alltid har vetat att det är onödigt och fel att äta kött, att det egentligen inte finns någon anledning till att göra det och inga argument för det (annat än att man tycker det är gott). Sommaren 2003 var jag vegetarian på prov, vilket jag mådde bra av (jag minns särskilt ett bröllop i Värmland där jag stolt åt en ugnsbakad avocado när alla andra gläfsade i sig lammkotletter). Men sen började jag äta kött igen, av någon anledning.

Så, so long alla slentrianmässiga korvar och cheeseburgare jag tryckt i mig genom åren. Det var kul så länge det varade. Nej, det var det egentligen inte.

Oväntat möte i kyrkan

För att vara agnostiker tillbringar jag väldigt mycket tid i kyrkan. Varannan fredag är det gudstjänst för bebisar i Västerås Domkyrka, vilket Liv älskar med hela sitt hjärta. Sen på tisdagar är vi ofta på kyrkans öppna förskola och sjunger Gud som haver barnen kär.

Jag kommer aldrig att bli ett fan av organiserad religion. Men de här stunderna är fina. Svenska kyrkan gör många bra saker som så kallade humanister inte orkar med. Synd bara att den är så förbannat patriarkal. Gud är inte vår "Fader". Inte vår "Herre". Kristendomen är påhittad av män och har använts i alla tider av män för att styra över andra män och framförallt kvinnor.

På fikat efteråt lärde jag känna en amerikansk kvinna som bloggar på Huffington Post. Västerås Domkyrka är det sista stället jag skulle ha förväntat mig att träffa en sådan person, men som man brukar säga:

God works in mysterious ways.

Bevis för att...

...min fru älskar mig även när jag ser ut som en tjackpundare från Ungern som blivit överkörd av en rostig truck och legat i ett dike i tio dagar:

Två år sen idag. Grattis, min vackra älskling och själsfrände.

De tysta rötterna

Jag växte upp i skogen, där de enda ljuden som sporadiskt bröt den kompakta tystnaden var råmande tjurar och en John Deere-traktor som plöjde fåror i skogsbrynet. Västerås är ju inte Tokyo, men det går inte att komma ifrån att mina ungar får en uppväxt som är hundra gånger bullrigare och mer befolkad än den jag fick.

Dagar som denna, när den första snön har lagt sig på fälten och solen färgar eftermiddagshimlen rosa och det är tio minus och inte ens tjurarna eller traktorerna ger ett ljud ifrån sig...då kan det hända att jag längtar hem till landet.

Det är ju det här jag är van vid.

Kung över allt levande

Köpte en fritös idag vilket gör mig till herre över jordklotet och den coolaste man som någonsin har levt.

Slut på meddelandet.

Rensar källaren. Hittar pinsamheter.

Konsten att umgås och ändå inte umgås

Jag har tur som har inte mindre än tre nära vänner som fick barn som föddes nästan exakt samtidigt som Liv. Idag fick vi storfrämmande när Jocke och hans söta och coolt namngivna son Jeff (född en vecka innan Liv) tog bilen från Ingarö och hälsade på.

Att säga att Liv och Jeff klickade är månne att ta i. De umgicks som ettåringar gör mest, vilket betyder att de stundtals sneglade på varandra och resten av tiden var djupt koncentrerade på sina egna behov.

Samtal med Jessica, fredag kväll

Jag: Gud vad snygg du är på den här bilden! Jag måste hitta på nåt skäl att blogga om dig. Har du nåt förslag?
Jessica: Blogga om att Jocke och Jeff var här, och så lägger du upp bilden på mig helt naturligt sen. Typ "sen på kvällen när de hade åkt hem tog jag och min fru en öl och hade det mysigt".
Jag: Bra idé!

Min fru. Torsdag.

De vet inte vad fan de pratar om

Noterar att Augusta - staden i den amerikanska södern där jag tillbringade fem händelserika månader 2000 - upplevde ett nytt köldrekord idag. Lokalblaskan som jag en gång harvade för är fylld av skräckberättelser om invånarna som har utsatts för denna enorma prövning.

Hur kallt var det då idag, undrar man ju? Svar: elva minusgrader.

Wtf? Elva fucking minus?? Det är det ju konstant sju månader om året här hemma!

Jag kanske skulle ha stannat kvar där ändå.

Två månader kvar

Idag börjar två av Livans bästa kompisar - Vera och Fredrika - på dagis. Vi tänker låta henne vänta till första mars innan hon börjar hos dagmamma. Det betyder att lekparken gapade tom idag när vi gick dit.

Men vi tänker njuta av den här sista tiden som vi får rå om henne. Sen är det ut i samhället och rätt in i mänskligheten och sayonara till det stilla livet.

Okej, ett nyårslöfte då

Jag ska ha sprungit minst 36 mil - totalt sett över hela året - på nyårsafton. Tre i månaden. Det låter rimligt, eller hur?

40 om jag får feeling.

Det femte året

Åren börjar gå. Jag och Jessica är inte längre ett "nytt" par. 2014 är det femte året vi har varit tillsammans under. Granted, 2010 hann vi bara med tre månader, men ändå. Vi börjar bli gamla i gemet. Och jag har aldrig varit så kär i henne som jag är nu.

Lustigt det här med kärlek. Riktig kärlek alltså, inte sån där papperseldsskit som så många lallar runt i. Jag pratar fucking vedklabbar. Blottläggande av rädslor och det nattsvarta vi alla bär inom oss. Aha-upplevelsen om att man blir sexigare ju fulare man vågar visa sig. Det hade jag inte fattat förut.

Jessica genom åren. 2010 på en bar efter Viggos fest. 2011 i Göteborg, då hon fortfarande jobbade som journalist. Och vårt bröllop 2012. Skålen i champagne efter vigseln och den första minuten på en ny resa.

Så nära som vi var varandra då. Det är inget mot vad vi är och kommer att bli.

Välkommen hem

Tacksamheten jag känner när jag kommer hem till Jessica och Liv efter fem kilometer i ett iskallt och svart regn är enorm. Och min vackra dotter är bäst i världen på att härma svettiga pappas konstiga grimaser.

01.55: endast Livan är vaken

Liv är inne i en något knepig period som gör att hon vägrar somna före 3. Som tur är älskar hon amerikansk fotboll lika mycket som jag; i natt är andra natten i rad som vi sitter uppe och kollar på slutspelet i NFL på TV10. I detta nu spöade 49ers Packers med 23-20, vilket gjorde henne nöjd. De är ju från San Francisco!

2013 var ju selfiens år, så jag hyllade det genom att bränna av några stycken på nyårsafton hos svärpäronen på Lidingö: