Panorama

Har upptäckt en ny leksak på telefonen. Man kan ta panoramabilder som får ens vardagsrum att se ut som Blå hallen:

Kubal och jag

Min fru har köpt en smartphone (välkommen in i 2000-talet, älskling!) och den här bilden var den allra första hon tog med den. Som ni ser är motivet moi som är hard at work vid mitt skrivbord här på firma Forsling & Forsling.

En gång besökte jag aluminiumverket Kubal i Sundsvall. Det är typ en kilometer långt, och det krävs så mycket el för att driva de 900 grader varma smältugnarna att gem ställer sig i givakt i handen när man är därinne. Jag mådde illa av den abnorma mängden statisk elektricitet efter bara några minuter. Och där jobbar män och kvinnor fortfarande, dag ut och dag in, år efter år.

Här jobbar jag. Ibland känns det som att jag lurar systemet.

Tick tock

Väntans tider här nu på Stentorpsgatan. Spjälsängen, blöjorna och skötbordet står redo, liksom Jullans välkomstteckning till sin lillasyster.

I dag för 105 år sedan föddes min morfar. Av den anledningen hade det varit coolt om Livan kom idag men klockan är halv två och Jessicas mage är lugn som en filbunke.

Hård men rättvis

Skriver kulturtext. Låter min fru läsa den, och som vanligt är hon skoningslös i sin kritik.

Jessica: Det är för lite Jon i den här texten, det är som att du krystar fram något som inte är du. Låt mig sköta krystandet, okej?

Meningen

"Inget kommer att ge dig större lycka i livet".

Så skrev jag nyss i ett grattis-mess till min vän Jocke som fick sitt första barn i morse, en son som eventuellt ska heta Jeffrey Persson.

Ni vet när man säger något som man verkligen, verkligen menar? Som är befriat från alla de varierande grader av bullshit som smyger sig in i våra dagliga konversationer? Som kommer ända från den nedersta hjärteroten. Så kändes det när jag messade de orden. Inget har gett mig mer lycka i livet än mina barn. De är det dyraste jag har och jag kan knappt minnas hur det var innan de kom till världen.

Nu är det Jockes tur att få uppleva den här lyckan. Och det är han sannerligen väl värd.

Snart i en bröstficka nära dig

Har gått och skaffat visitkort, så sann frilansjournalist jag är. Nu jävlar ska det nätverkas! I teorin alltså, i praktiken vete fan vem jag ska ge dessa till.

Men man fick ett snitsigt etui av fusksilver med på köpet, och det var med stolta steg jag gick in i köket för att visa det hela för min fru nyss.

Jag: Vi låtsas att jag träffar dig på en fest och raggar upp dig. Kolla här tjejen, jag har ett visitkort! (placerar det i Jessicas urringning)
Jessica: (sarkastiskt) Ooo, är du journalist!
Jag: Kolla här, skrivmaskinen symboliserar att jag skriver väldigt bra.
Jessica: Är det en skrivmaskin? Jag trodde det var en stadssilhuett.
Jag: Nej, det är en skrivmaskin.
Jessica: Men det är ju jättebra att ha när du går på alla dina mingelfester. Du kan ju ge ett kort till Adam ikväll.
Jag: (försöker bortse från hennes syrliga tonfall) Och så fick jag en stämpel på köpet också! Kolla, man kan stämpla sina fakturor när de är betalda. Såhär, så det står "BETALD" sen.
Jessica: HAHAHA! Herregud vilken Kalle Anka-produkt!!

Man vet att vintern närmar sig med stormsteg...

...när ens ungar börjar se ut som "South Park"-figurer när man skickar iväg dem på morgnarna.

Att andas

Jag och Jessica såg på nån informativ dvd i dag, om hur man bör andas under en förlossning.

Den var en dröm att se på och de inhyrda skådisarna var inte alls präktiga och det var inte alls så att de totalt saknade humor och könsorgan mellan sina ben.

Abstinens

Trevligt besök av min svåger Micke igår. Tillsammans plöjde vi Troells "Nybyggarna" och jag drabbades – som alltid när jag ser den filmen – av svårartad längtan till USA.

Mitt filosofiska hemland. Som håller mitt hjärta som gisslan och alltid kommer att göra det. Det senaste året har jag gjort två besök dit (New York, båda gångerna), men det var bara några dagar åt gången och jag behöver MER!!

In the meantime följer jag min ex-kollega Carinas eminenta blogg om valet och köper Fisherman's Friend med cherrysmak. De smakar lite som godiset jag åt på Young's Market i Berkeley -86, nämligen.

Apropå valet håller jag så klart tummarna för att denna haschrökande gangster ska gå vinnande ur striden:

Schibbye och Persson i grön tusch

Det skrivs så lite om Etiopien-svenskarna dessa dagar, så jag tänkte kompensera för denna brist här på min world reaching blogg.

Jullan såg nyss en intervju med Martin och Johan på Gomorron Sverige och blev mycket upprörd över att de blev slängda i fängelse för påstådd "turism". Hon menade att vi också måste ha gjort oss skyldiga till detta brott när vi åkte till Grekland i juni, och hon har en poäng där.

Hon blev tvungen att rita för att bearbeta det hela. Här syns Schibbye och Persson i det etiopiska fängelset. Till höger syns en elak och mycket arg fängelsevakt.

Men så här glada blev de sen, när de släpptes fria. Varför Schibbye utvecklade en grav övervikt inne i finkan förtäljer inte historien.

Jullan blev harmonisk igen efter att ha ritat av sig sina demoner. Idag ska hon för övrigt ta sitt livs första skolfoto, vilket var på tiden eftersom hon är Sveriges sötaste skolflicka sedan flera veckor tillbaka.

Jockes 40-årsfest, för dig som har bråttom

Gdansk

Hösten börjar på allvar utanför vårt fönster. Björkarna på gården vajar i vinden och regnet slår mot balkongräcket. Vi tänder ljus, brygger kaffe, jag lägger mig på soffan och skriver ut en intervju jag gjorde i Stockholm igår. Jessica skriver en sista faktura, sen ska hon ta av sig jobbkostymen helt och hållet och koncentrera sig på att vara mamma.

Det här är det lilla livet. Jag har kämpat så länge för att komma hit. Jag vill aldrig mer tillbaka.

Tjugofyra månader

Mycket kan hända på två år. Eller lite. Åren mellan 21 och 23 till exempel: allt jag gjorde då var att svabba tallrikar på Arlanda och köpa DIVA-spaghetti på Rätt Pris för min månadslön på tretusen och leva brådmoget svenneliv med min dåvarande tjej i en inrökt etta i ett Sarajevo-område i Uppsala.

Eller så händer det mycket. Idag är det exakt två år sedan som jag och Jessica träffades för första gången, på Aftonbladets nöjesredaktion som på den tiden låg i Globenområdet. Det är hisnande att tänka att vi på denna tid hunnit gifta oss och (nästan) få barn, och jag kan tänka mig att vissa vänner av ordning anser att vi borde ha gått långsammare fram. Men de kan go fuck themselves. "Livet kommer i klumpar" brukar min mamma säga, och hon har alldeles rätt i det.

Att komma hem

Spelade innebandy ikväll för första gången sen gymnasiet, med Per och hans vältränade och bollbegåvade polare. Det gick käpprätt. Jag hade ingen egen klubba så jag fick låna en med felvänt skaft som jag inte kunde skjuta med. Och jag hade långbrallor och tröja när alla andra hade shorts och t-shirt. Och jag blev utmattad efter några minuter. Och jag blev crosscheckad i ryggen av nån muskulös jävel med snaggat hår så jag flög genom en stängd dörr ut i omklädningsrummet. Medan jag hämtade mig från den chocken gjorde motståndarlaget mål.

Men när jag stapplade de tre trapporna upp till vår lägenhet, med sårat ego och rödsvettigt ansikte, blev precis allt bra på några minuter. Min vackra familj hade målat om en golvlampa medan jag var borta. Julie och Edward visade upp den med ögon som glittrade av stolthet. Sen tog de en handduk och torkade min blöta, droppande kalufs. Hårt, på gränsen till brutalt, som min pappa gjorde på mig när jag var liten pojke och som jag brukar göra på dem idag.

Vi kallar det "Forslingstorken".

Att komma hem ska vara varmt och tryggt. Det ska vara en mjuk säng efter kriget. Jag är så tacksam över alla välsignelser jag har i mitt liv dessa dagar.

Debutroman

Författarinnan Julie Forsling presenterade precis sitt första manus. Stilistiken är häpnadsväckande distinkt och ploten skulle göra Grisham grön av avund. Ändå tror jag inte att vi har sett hennes mästerverk än, vilket är en genuint hisnande tanke.

Vatten. Solidaritet.

Som 1841

Har börjat kolla på Utvandrarna igen. När barnen har lagt sig betar vi av trekvart åt gången, sen blir vi för trötta och går själva och lägger oss.

Troells filmer är otroliga, Mobergs böcker är ännu bättre. Ibland längtar jag till världen som den såg ut innan borgerlighet och fåfänga distanserade oss från det enkla livet, där kampen för ens överlevnad var mening nog.

Jag stekte rårakor och bacon ikväll och fantiserade att jag var ursprunglig och tidlös. Det var skönt och gick rätt bra faktiskt.

Samtal med Jessica, lördag kväll

Jessica: Jag har bestämt mig för att köra med lustgas och akupunktur under förlossningen.
Jag: Akupunktur? Funkar det verkligen mot smärtan?
Jessica: Ja, det är vetenskapligt bevisat. De kör in några nålar fem centimeter in i ryggen.
Jag: Fem centimeter!! Då kommer de ju ut på andra sidan!
Jessica: Eller om det var tre centimeter. De tejpar fast dem så man kan gå omkring.
Jag: Ok.
Jessica: Sen vill jag att du peppar mig och påminner mig om mina målbilder och mantran.
Jag: Va?
Jessica: Ja, jag kommer att utveckla några mantran.
Jag: Vad pratar du om?
Jessica: Ett mantra kommer till exempel att vara "Öppna. Öppna. Öppna".
Jag: "Mellon".
Jessica: Va?
Jag: Som i "Sagan om ringen"! Du vet när de kommer till den där grottan?

Samtal med Julie, onsdag kväll

Julie: Alla tjejer får barn när de är vuxna.
Jag: Nej, inte alla. Bara de som vill.
Julie: De som inte vill kan äta såna där piller.
Jag: Ja, p-piller kallas det.
Julie: Om jag får barn vill jag nog ha bedövning när jag ska föda.
Jag: Det skulle jag också vilja ha om jag var kvinna.
Julie: Men jag vill nog inte ha några barn.
Jag: Vill du inte?
Julie: Nej. Jag vill traska runt ungefär som du gör. Du har åkt till massa olika länder, det vill jag också göra. Och se mig omkring och träffa pojkar.

BF minus 30

Om exakt en månad är det beräknat förlossningsdatum för vår dotter Liv. Den 3 oktober är som bekant även datumet då kända män som Zlatan Ibrahimovic och Niklas Strömberg såg dagens ljus. Kanske blir det också dagen då Liv Forsling gör entré på den här vackra men förvirrade planeten.

In i det sista sitter min duktiga fru och jobbar. På horisonten nalkas en stor och omvälvande höststorm. Men än råder vardagen.