Lysande midsommar idag. Har sällan älskat Sverige så här mycket.
Först en nostalgichock i form av firande på fältet bakom Ruuths med hundra gamla Stalbo- och Tärnsjöbor som jag i många fall inte sett på tjugo år. Min vackra gamla dagismamma Ulla. Familjen Juhlin. Birgitta och Karl-Olov Ruuth. Familjen Andersson. Och som grädde på moset, min gamla kompis Anders som jag lärde känna som treåring och som jag har 535737 barndomsminnen med. Anders hade tre döttrar och bodde i Linköping. Han hade inte åldrats en dag, okej några.
Sen lirade vi brännboll, kollade på vackert soldattorp (där jag och Anders ifråga tjuvsnusade som elvaåringar) och sen avslutades allt med att vi sjöng Du gamla, du fria och hurrade för den svenska sommaren. Det var faktiskt snudd på religiöst. Jag tror aldrig jag har känt mig så svensk som när jag stod där i solskenet på ängen, omgiven av människor som sett mig växa upp, och sjöng nationalsången. Jag tror aldrig jag har sjungit den och menat den förut. Men jag gjorde det nu. Att älska Sverige är att älska ljummen försommar och nyslaget gräs och gamla soldattorp och finklädda barn som hoppar runt i små grodorna.
Sen fick ungarna åka släp bakom en traktor hem till farmor och farfar. Där kom familjen Westgård på besök och vi dansade runt en majstång i miniatyr och sen spelade vi fotboll och min fru gjorde två mål och jag spelade fram till båda och ungarna gjorde mål de med som vi bjöd på.
