Jag kan inte sluta titta på det här. En tjomme vid namn Franz bestämde sig för att testa sin egentillverkade fallskärm genom att hoppa från Eiffeltornet en vinterdag 1912. Det gick käpprätt.
Hundra år senare ser jag hans dumdristigt modiga fall och slås av hur levande han var in i det sista, hur mänsklig och tidlös och bräcklig och vacker i sin stolthet.
Och andetagen! Som förvandlades till rök i den kalla Paris-morgonen några sista gånger innan just den här människan slutade andas för evigt. Gud jag hade velat känna dig, Frank.
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...