En gång i ett annat liv som ligger ungefär 37446 ljusår från det jag lever nu satt jag och Fredde på golvet i mitt pojkrum i Stalbo framför en liten teve som vi hade kopplat in min Commodore 64 till. Vi stoppade in kassett efter kassett med piratkopierade spel som Commando och Last Ninja II och satt hålögda från sunup till sundown med våra joysticks i handen.
Jag minns den här tiden som väldigt lycklig, och ibland kan jag undra varför jag aldrig blev nån tv-spelskille i vuxen ålder. Dagens spel är ju tre miljarder gånger roligare och snyggare än skiten som jag och Fredde hade att välja mellan 1987.
Edward har lagt beslag på min iPad och spelar i detta nu ett Bilar 2-spel. Är detta bra eller dåligt? Han är förvisso ett geni som har lärt sig hur det funkar vid tre års ålder (bra) och det är säkert stimulerande i rätt doser (också bra), men tänk om han blir en introvert datanörd som kommer att ha svårt med mänskliga relationer i framtiden (inte bra)?
Det var lättare att vara småbarnsförälder på 70-talet. Då fanns det ju inte ett skit att göra. Då var det ut i skogen och lek med en pinne, ungjävel.
