Mer väderfenomen

Utsikten från mitt fönster just nu. Gud kanske finns för Schibsted-anställda också?

Molnen hopar sig

Årets Rockbjörn på Grönan om några timmar. Det ser ut att kunna bli blött. Och med min tur blir jag väl träffad i fejset av en blixt också.

Ändå. Hisnande vackert i Stockholm denna eftermiddag.

Backspegeln

Miniåterträff med några av mina kursare på Littvet A och B i Uppsala 97-98 ikväll. Att se Björn, Johan och Åsa tillsammans igen var som att åka tidsmaskin...

...till vårmorgnar med Tim Buckleys Phantasmagoria in two i lurarna, Simpsons, Mac Jack, Djäknegatan 61...

...Medea, Stephen Crane, snöfall över Luthagsesplanaden, vodka, dikter, Isola, På nära håll...

...ekande salar i Uppsala slott, nätter på nationerna, mer vodka, nattöppna Statoil där man alltid köpte en hot dog kl 03.17 och vänskapen som blommade en vår och sedan torkade ut.

Det känns...

...som att min syrra försöker säga något när hon mejlar mig den här bilden (på oss med grann-Per under en fika i Stalbo tidigare i somras) och slänger med detta utlåtande:

Introkrönne, fredag

"The show must go on" sjöng Freddie Mercury strax innan han dog.
Lasse Brandeby tog honom på orden.
Det borde han nog inte ha gjort.

"Om någon säger att han eller hon är för sjuk för att fortsätta lyssnar vi så klart på det. Men i det här fallet var det tvärtom. Lasse är en riktig fighter, han är ingen som går runt och gnäller precis".
Ordens är Tora Heckschers. Hon är exekutiv producent för "Fångarna på fortet", och hon pratar om Lasse Brandeby. Hans alter ego Kurt Olson ersätter frågeoraklet Fader Fouras i den nya säsongen av TV4:s långkörare, som hade premiär i tisdags.
Kurt Olsson fortsätter att vara rolig och energisk i rutan, precis som han har varit sen den svenska tv-publiken lärde känna honom i slutet av 80-talet. Men Lasse Brandeby var inte energisk under inspelningarna av "Fångarna på fortet".
Långt därifrån.
"Han var sjuk när vi var där nere. Det var tydligt och synligt för alla som var där. Lasse hade yrsel och ibland orkade han inte klättra upp i tornet på Fort Boyard", säger Heckscher.
Det är ännu oklart hur allvarligt sjuk den 66-årige Brandeby är. TV4 pratar om "problem med njurarna", själv är han fåordig om sin hälsa. Förhoppningsvis är han redan på bättringsvägen. Men faktum är att en sjuk man gick på starka mediciner för att få oss att skrocka i tv-soffan några veckor framöver.
Det är ett högt pris att betala, lika heroiskt som det är dumdristigt. Jag kan inte bestämma mig för om Brandebys uppoffring är beundransvärd eller förkastlig. Om den är ett uttryck för en vacker princip – att man ska köra sin livsgärning ända in i kaklet, även om det skulle vara förenligt med ren livsfara – eller något sorgligt: underhållning är större än allt, inklusive din egen hälsa.
"Inside my heart is breaking, my make-up may be flaking, but my smile still stays on", sjöng Freddie Mercury 1991.
"Lasse är ett riktigt proffs, en skådis som gör sitt jobb oavsett hur han mår", säger programledaren Gunde Svan 2011.
Det kan vi alla enas om. Frågan är bara om det är något att sträva efter.

(Introkrönika i Nöjesbladet, 26/8-11)

Tre somrar

Stort kalas för min vackra son idag, som fyller tre men som har funnits i alla dimensioner någonsin.

Edwards (och Julies) familj har som bekant vuxit med några medlemmar det senaste året. Idag samlades alla för första gången hemma hos oss. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Mostrar med respektive. Faster med sprillans respektive. Kusiner. Mamma och Adam. Pappa och Jessica. Det var ett liv och ett kiv, som August hade sagt, från kl 13 framåt.

Edward tyckte det var helt normalt att tårtan såg ut som hans ansikte. Sen blåste han ut ljusen.

Samtal med Julie, lördag förmiddag

Julie: Kommer du att bli ledsen när jag dör?
Jag: Ja, det är klart. Men du ska inte dö än på jättelänge. När du dör kommer jag redan att vara död.
Julie: Och då kommer jag och hälsar på dig i jorden.
Jag: Ja, eller i himlen...
Julie: Först jorden, när man begravs. Sen kommer man till himlen.
Jag: Ja och då kan vi leka och kramas igen. Jag kommer att säga "åh vad jag har saknat dig, Julie!"
Julie: Fast man kan ju inte prata.
Jag: Kan man inte?
Julie: Man kan inte prata när man är död.
Jag: Men det finns de som tror att man fortsätter leva när -
Julie: Höj musiken så vi hör nåt, pappa!

Händige Jonny

Jag är stolt. Kolla den här Linus på linjen-influerade bilden från IKEA:s manual för att montera ihop monstersängen "Malm". Den avråder någon från att försöka skruva ihop den på egen hand! Klart och tydligt! Men ser jag ut som nån som inte klarar av att stå på egna ben?

HELL NO!!!

Därför drog jag ihop skiten helt själv och kommer sova som en kung i natt. Det är möjligt att jag har blivit förälskad i mig själv en smula. I så fall var det på tiden, eller hur?

Gone, baby, gone

Sålde bebbarnas barnvagnar i går. På Blocket. Fick trettonhundra. Hade nästan glömt hur man fällde ihop dem.

Men det kändes ändå lite vemodigt. Alla gånger man dragit de där vagnarna. Ner på stan. Med Julie. Eller Edward. Eller båda två. Alla gånger de har sovit i dem medans man läst en bok på en parkbänk och njutit av lugnet.

Alla gånger de har skrattat och gråtit och tittat på världen och skitit och spytt och levt i de där vagnarna. Det känns vemodigt att världen snurrar så fort.

Tillbaka i skolbänken

Är på handledarkurs. Aros trafikskola. Steril sal. Böcker. Anteckningsblock. Jag ska alltså börja övningsköra med Jessica, och måste få en stämpel i pannan som ger mig rätten att smiska henne på stjärten när hon lägger i fel växel.

Det här kan bli roligt, när jag tänker efter.

Samtal med Melinda Kinnaman, tisdag förmiddag

Jag: Reine berättade att ni spelade ihop en gång för tio år sedan.
Melinda: Nej, vi har gjort flera grejer. Det var femton år sen. Det allra första vi gjorde ihop var "Ormens väg på Hälleberget" 1985.
Jag: 1985? Vad var du då, tre år gammal?
Melinda: Nej, jag var fjorton. Jag fyller 40 snart.
Jag: (största möjliga tyssssssstnad)

Tröst

Skitdag idag. Blev påmind om att jag har en del väldigt bittra människor i min omgivning. Det är alltid tråkigt när man blir påmind om hur jobbigt folk verkar ha det. Hur små de är inombords. Hur hårt de kämpar för att verka glada fast de skriker inuti.

Säga vad man vill om mig, men jag är åtminstone sann.

Tröstar mig med att tänka på allt det vackra jag har i mitt liv. Känner hur olusten långsamt rinner av mig.

Grannsämja

Nån idiot i grannskapet hamrar oupphörligt. Jag anser att det är förenat med dödsstraff en söndag kväll. Jag går över till grannen och steglar honom först lite lätt. Sen när korparna har hackat i sig några kilo av hans kött slänger jag in honom i en mässingstjur och fjuttar på en brasa under magen. Skriken ur mistluren är som Faurés Pavane för mina öron. Jag går och lägger mig.

Samtal med Julie, lördag kväll

Julie: När jag blir stor vill jag bli en rocktjej som spelar trummor!
Jag: Ja, det var en bra idé!
Julie: Då ska jag färga håret svart, och lite rött. Och så ska jag sitta och trumma på en scen så här jättemycket (ser ut som Animal i mupparna).
Jag: Ja, det låter bra!
Julie: Och så ska du och mamma och Edward och Jessica komma och titta på mig. Och då vinkar jag till er när jag spelar!
Jag: Ja, det ska vi! Och så står vi och dansar i publiken. Du vet, när man har ett rockband ska man gärna ha nåt häftigt namn. Vad ska ditt band heta?
Julie: Vi ska heta "rock-Julie"!

Edward raderar Hammett

Edward har hittat min gamla kasettbandspelare som jag använde i jobbet innan världen blev digitaliserad. Just nu spelar han över en intervju med Kirk i Metallica. Borde jag byta ut bandet och spara de dyrbara citaten till eftervärlden? Eller spola fram till Peter Jöback-intervjun som kommer efteråt?

Äh fuck it. Låt livet ha sin gång.

Vän

Allt man vill som förälder är att ens barn ska känna lust inför livet och njuta av andra människor. När jag var liten var jag livrädd för andra barn (enda undantaget: min kusin Fredde). Därför värmer det i själen att både Julie och Edward är så oblyga och verkar ha så lätt för att få kompisar.

Nyss busborgen i 110 decibel. Sanna från dagis kommer fram till mig och frågar var Julie är. Jag har ingen aning eftersom Jullan alltid försvinner upp i den högsta borgen, men lite senare stöter de på varandra.

"Vill du leka?" säger Sanna.
"Jaa", svarar Julie. Och så traskar de iväg hand i hand med Sannas syster.

Tredje statsmakten

Finfin bevakning av Victorias knodd idag va? Befogad. Rimlig. Balanserad. Angelägen. Jag har tejpat en bild på Johan T på min dator för att påminna om att vi journalister är demokratins mistlurar.

The Forslings

Pelifuckingkan

Sitter på en hippsunkig pressbarrestaurang på Söder med tre människor i åldrarna 23, 25 och 26. Farfarsfar Sven Emil nickar stolt i sin himmel. Han visste att ungdomligt blod är livets soluppgång.

Ålder

Det har börjat en ny praktikant hos oss. Sympatisk kille, 23 bast. Men han verkar tro att jag är 55 år gammal, och det gör mig ledsen och förnärmad.

Nyss: "Jon, minns du om ni skrev något om när Lill-Babs träffade alla sina gamla män i Här är ditt liv?"

Detta hände alltså 1983. Och den här praktikanten tror att jag jobbade på Aftonbladet då och att jag ska minnas ifall vi skrev nåt om det.

Världen tillhör ungdomen, folks. Och jag står på perrongen och ser livet försvinna i fjärran.

Tv-krönne, måndag

Zlatan i direktsändning på SVT.
Roligt.
Och lite sorgligt.

Zlatan Ibrahimovic återvände till sin gamla hemmaplan och välkomnades som en president av malmöiterna. AC Milans beslut att spela mot Malmö FF måste ha tett sig som en gudagåva för SVT, som plötsligt kunde slåss om direktsänd klubbfotboll i världsklass. En meningslös vänskapsmatch förvisso, men ändå; det var länge sen ett italienskt topplag trillade boll i statlig tv och det kändes nästan surrealistiskt att se spelare som Antonio Cassano och Gennaro Gattuso kuta omkring under en SVT-logga.
Dagen till ära rullade kanalen fram sitt A-lag: Glenn Strömberg expertkommenterade, Chris Härenstam refererade och den inbjudna legendaren Kurre Hamrin fick sitta i studion och berätta om sitt mål mot Västtyskland i VM -58 för åttahundrade gången.
Det kändes lite vemodigt. Som ett eko från svunna tider, när Sveriges Television hade monopol på nästan all toppidrott och andra aktörer fick slåss om småsmulorna. Nu är det, som bekant, precis tvärtom. När SVT nyligen förlorade rättigheterna till OS 2014 och 2016 var det ännu ett hårt bakslag för en kanal som blivit akterseglad i ett medieklimat där pengar är allt och ingen tar hänsyn till hur många människor som kan se evenemangen. SVT är chanslösa på kassakor som Premier League, Serie A och Champions League. Det som återstår är sånt vi fick se i går: nittio minuter långa träningspass som ramas in som om de vore riktiga toppmatcher.
Vemodigt, som sagt.

Matchen då? Jo, den var oväntat spännande. Men SVT sjabblade bort det lilla känslodrama som kvällen hade att erbjuda. I samma stund som en påtagligt rörd Zlatan steg upp på ett podium i halvtid valde David Fjäll att påannonsera ett inslag om Gre-No-Li. Istället för att se och höra svensk fotbolls kanske största spelare genom tiderna ta emot publikens hyllningar bjöds vi på femtiotre år gamla arkivklipp.
Det var inte direkt fingertoppskänsla.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 15/8-11)

Här är låten

Pär Lagerkvist dog för övrigt samma dag som jag föddes. Så det är möjligt att jag och han har samma själ.

Helg

Lysande bröllop i lördags. Terje och Helena. Västerås domkyrka. Sen Västerås slott. Jag vet vad ni tänker. Ja, det är precis som när Johan III gifte sig med Gunilla Bjelke 1585.

Höjdpunkten var när två vänner till brudparet bjöd på en helt otrolig tonsättning av en Pär Lagerkvist-dikt. Två sekunder utanför kyrkans portar knappade jag in iTunes för att se om någon spelat in den. Det visade sig att Bo Sundström och Frida Öhrn hade gjort det. Deras version var inte lika bra som den som framfördes i kyrkan, så den är bara näst vackrast i världen just nu. Jag drar en länk i nästa blogginlägg för jag kan inte göra det från telefonen förstår ni.

Sen blev det pinsamt när min flickväns stol gapade tom på middagen. Hon var på Helenas brölllopsfest istället. De andra vid mitt bord retade mig. Sen delade vi på Jessicas macka.

Jessica kom kl 23 iaf. Vi hann med en vals och sen stängde slottet. Då drog vi och drack en öl på Å med Lotta. Ja, de kan umgås som vuxna människor. De tycker till och med om varandra. Lotta ser för övrigt ut som ett monster nu för tiden.

Söndag. IKEA. Var så bakis att jag ville stegla nån, men vi köpte lite grejer till lgh. Den är extremt mysig nu. Jessica är ett geni på inredning och sånt. Skitsnygg är hon också.

Skilda världar

Jessica messar från Sicilien. Jag stirrar ut på några bussjävlar som står parkerade på asfalt.

Vid spisen

Det är onsdag. Det är fiskpinnar. Det är regn. Det är kallt. Det är snart vänskapslandskamp mot Ukraina. På TV3.

Det är världens sötaste pojke.

Jag brer ut mig

Kommer till jobbet och noterar att nån redigerare har samlat ihop sommarens konstigaste bylines från Allsången. Tydligen platsade vår gruppbild från i går på listan, vilket var roligt eftersom vinkeln vi drog loss inte var mycket att hänga i julgranen.

Jag menar dock fortfarande att bilden på Jessica och Malin är waaaaay mycket konstigare än min lilla get-the-fuck-out-of-my-way-kiddos-pose. Även om Zandra ser svårt mobbad ut vid min sida.

Stockholm i mitt anus

Gör Allsång på Skansen i kväll. För första gången på fem år. 2005-2006 hade jag klippkort på Sollidenscenen och piskade upp Anders Lundin-vinklar som om det inte fanns någon morgondag. Nu är jag en gråhårig föredetting och Allsången har tagits över av nån bildskön mupp som jag en gång i tiden jagade genom en Idol-studio i fucking Hägersten.

Tur att jag har unga och hungriga Zandra Lundberg vid min sida.

Tisdag

Lehane ändå. Gud vad vackert han skriver. Rader som är så enkla men som får mig att minnas min barndoms höstar och älska livet extra mycket i några sekunder.

"The crisp air smelled like a cold apple. The sky was an unblemished blue marble".

Sen går man in på Fejjan och möts av en idiotiskt skrytande kvällstidningsjournalist som raljerar om att han var först med att avslöja Lars Ohlys avhopp. Först = typ tre minuter före alla andra. Vad lever han för liv? Hur tom är han? Hur många papperseldar måste han tända i sitt liv för att hålla sig varm?

Jessica är på Sicilien. Julie och Edward är på dagis. Jag ska jobba med Allsången i kväll.

Och jag har läst ut Moonlight mile.

Bara Ulrik duger

Den dagen Julie blir byxmyndig kommer jag att sparka många tonårspojkar åt helvete. De ska ge fan i att komma här och tro nåt. Julie är den bästa flickan som nånsin har levt och alla killar på denna jord vore ett nerköp. Jävla idioter hela bunten.

Utom möjligtvis Ulrik Munther. Om Julie, 17, kommer hemdragandes med en sån här solig och gullig kille (kolla i början när han försöker vara häftig men misslyckas nåt fruktansvärt när han säger åt taxichaffisen att åka till "Santa Monica and 3rd") kan jag sträcka mig till att bjuda honom på en bulle och säga

Ok då.

Tv-krönne, söndag

Niklas Källner kan vara Sveriges mest sympatiske man.
Men han platsar inte i Elitserien – än.

SVT:s grepp att låta programledarskapet för årets ”Sommarkväll” åka stafettpinne mellan nio olika personer har varit lyckat. Den oförargliga fredagsunderhållningen var ofta rätt trist med den lika oförargliga Anne Lundberg vid rodret. Att låta tittarna stifta bekantskap med ett nytt namn varje vecka har givit ”Sommarkväll” en extra krydda som har behövts på smörgåsbordet av lite-grill, lite-prat och lite-musik.
Den sista personen att leda ”Sommarkväll” var Niklas Källner, till vardags frågvis reporter i ”Skavlan”. Källners rundabordssamtal med Plura Jonsson, Jesper Parnevik och Helena Bergström alternerade mellan att vara roligt och oväntat fräckt (Parneviks historia om sitt obscena smeknamn var befriande icke-pk) till att vara långtråkigt (de envisa frågorna om ekonomi och boendeyta som fick både gästerna och publiken att skruva besvärat på sig).
Niklas Källner har beskrivits som en svärmorsdröm, med sin underfundiga humor och rekorderliga sätt. Men än är svärmorsdrömmen inte mogen att leda ett prime time-program på egen hand. I går var han för nervös för att låta sin personlighet komma fram, och avbröt ofta gästerna just när diskussionen höll på att hetta till. SVT gör klokt i att skynda långsamt med Källner, som har potentialen att blomma ut till en profil.
Men han behöver lite tid på sig.

”Postkodskampen” på fredagar och ”Sommarkrysset” på lördagar – TV4 fortsätter med sitt koncept att köra barnprogram på bästa sändningstid i sommar. Gårdagens sömnpiller från Gröna Lund – med Swingfly, Caroline af Ugglas och Martin Stenmarck – lyckades inte ens underhålla mina barn.
De är 3 respektive 4 år gamla. Trots det hade de kunnat svara på ledtrådar som ”kroppsdel där stämbanden sitter och kan smyckas med scarf – fyra bokstäver” redan i fjol.

(Tv-krönika i Aftonbladet, 7/8-11)

Som Norge -85

Fin dag på Väddö med Jessicas familj i går. Höjdpunkten var en båttur i skyfall med ungarna och Jessicas pappa Bengt. Vi fiskade (inget napp) och åkte och kollade på en strandad skorv. Sen på vägen tillbaka somnade Edward sittandes, föll handlöst bakåt och räddades från en hjärnskakning av Jessica.

Dimman och det piskande regnet fick mig att minnas när jag var liten och fiskade sej och krabba med mina sysslingar på den norska västkusten. Det var så vackert.

Tv-krönne, lördag

Jag minns att min f d chef Klas Lindberg brukade slänga upp sina tv-krönikor på sin blogg. Det är ju egentligen rätt tråkig läsning, men fuck it, jag kanske också gör det då. Jag bloggar ju så sällan nu för tiden. Eller så blir det här den enda gången, vi får se. Jag fick hur som helst ett samtal från Jan Scherman från Västerbron i eftermiddags. Som tur var övertalade jag honom att välja livet. Phew!


TV4 tjänar fantasisummor på Postkodslotteriet.
För de pengarna borde de kunna bjuda på roligare underhållning än urusla ”Postkodskampen”.

Om ni tycker att en rolig fredagskväll består av att se människor puckla på varandra med pinnar och trilla i en bassäng till ljudet av en upphetsad Rickard Sjöberg kan ni sluta läsa nu.
Den här krönikan är inte för er.
Men det måste sägas en gång för alla: ”Postkodskampen” är helt imbecillt.
Och det går på en av våra största tv-kanaler.
På fredagskvällar klockan 20.00.
Varför? Har Fyran så lite respekt för sina tittare att de tror att vi vill se Tobbe från Vilhelmina dratta på arslet på bästa sändningstid?
Svaret stavas så klart pengar. Och TV4 skulle själva poängtera att lotteriet – själva stommen för programmet ”Postkodskampen” – genererar mycket av den varan som sedan går till välgörenhet.
Jag betvivlar inte det. Och det är så klart lovvärt. Men en studie som Svenska Dagbladet gjorde i fjol visar även på en annan sanning: TV4 tjänar själva pengar – mycket pengar – på att sända programmet. Uppskattningsvis 60 miljoner kronor, faktiskt. Pengar som till största del kommer från reklamintäkter, och som kanalen kan håva in nästan helt utan egen risk eftersom Postkodslotteriet själv står för merparten av programmens produktionskostnader.
Med en sådan vinstmarginal har man rätt att kräva mer av TV4.
Vattenlekar mellan städer var inte kul ens på ”Stadskampens” tid, och år 2011 borde den här typen av förment tokroliga plojlekar vara förpassade till historieböckerna. ”Postkodskampen” saknar även den ingrediens som gjorde det närbesläktade tramsprogrammet ”Wipeout” på Kanal 5 snudd på uthärdligt: sarkastiska kommentatorer. Felix Herngren och Hans Wiklund kunde vara roliga. Den förmågan har inte Rickard Sjöberg och Sandra Dahlberg.
Men TV4 kommer sannolikt att fortsätta i samma anda. Hur viktigt ”Postkodskampen” är för kanalen var smärtsamt uppenbart på fredagskvällen den 22 juli.
SVT rensade sina tablåer och fokuserade på de tragiska händelserna i vårt grannland.
På TV4 visade man ”Postkodskampen”.

(Tv-krönika i Aftonbladet 6/8-11)

Samtal med Julie, lördag kväll

(Vi tittar på Sommarkrysset på TV4. Martin Stenmarck sjunger)
Julie: Vilken stor rumpa han har!
Jag: Hahaha!
Julie: Måste vi titta på det här?
Jag: Ja, för att jag måste skriva om det här till tidningen i morgon.
Julie: Varför då?
Jag: Jag gör det ibland. Det kallas för en tv-krönika. Där ska man skriva vad man tycker om olika program. Vad tycker du jag ska skriva om det här?
Julie: Att det är dans.
Jag: Men man måste skriva om man tycker det är bra eller dåligt. Vad tycker du det är?
Julie: Jag tycker att dans är bra. Det kan du skriva i Aftonbladet!

Denna bild...

...illustrerar med all önskvärd tydlighet vad jag diskuterade i mitt förra blogginlägg.

Det är alltså Tommy Körberg som är till höger på bilden, om ni undrar.

Dags igen

Måste skärpa mig. Min diet det senaste året har varit ett skämt. Jag har gått upp i vikt, ner i form och nyss fick jag ont i bröstkorgen. Nu ska jag lägga om min kost. Rejält. Om Allah låter mig leva, vill säga.

Först ut: lysande tonfisksallad à la Isaksson.

Samtal med Ola Selmén, onsdag förmiddag

Jag: Jag är helt starstruck just nu. Du är för fan den bästa människan som nånsin har levt.
Ola: Hahaha! Ja, det är bra!
Jag: Mina ungar älskar dig. Särskilt min son, han vill bara vara titta på dig hela tiden.
Ola: Det låter som att han har en bra uppväxt.
Jag: Du är det bästa som har hänt mänskligheten.
Ola: Hahaha! Ja, det är bra!