Ännu en dag på jobbet

Mejlväxling med Ludwig Bell

Trogna läsare av bloggen vet att jag gick igenom en intensiv Ludwig Bell-fas i höstas, där jag i synnerhet blev helt blown away av ett instrumentellt parti i hans låt "Vår bästa tid". Det partiet var soundtracket till både min separation och min förälskelse. Jag har länge tänkt att jag ville berätta detta för Ludwig på nåt sätt, och i går tog jag mod till mig och mejlade honom via hans hemsida.

I dag svarade han väldigt fint.

Glasklart

Jag tappade min iPhone i badrumsgolvet i februari 2010. I dag på förmiddagen lämnade jag ÄNTLIGEN in den splitterskadade skiten till Servicedisk och kunde kvittera ut en sprillans iPhone 4 istället!

Den är lysande. Kameran är till exempel mycket skarpare. Kolla bara på den här bilden, som är den allra första jag tog. Markus stora livsglädje och sprudlande hjärta är fångade på pricken!

Meet and greet

Jessica fick reda på en skön grej om Dan igår: han var med i julkalendern 1995, som rösten bakom några dockkaraktärer. Bland annat Sidney, en hard luck-tjomme som ville gå på bio men aldrig fick göra det eftersom hans mamma var psykopat.

Jessica var 9 den julen och följde slaviskt Sidneys öde. Så när hon fick reda på att Dan hade gjort hans röst blev hon starstruck och började ta bilder av honom.

I morse rusade hon upp och gick in på Youtube för att fortsätta frossa i Dans smootha stämma. Det här livet är så konstigt. Det är som att allt hänger ihop på nåt sätt, eller hur?

Vind i träd

Lysande blåsig eftermiddag i dag. Kommer att tänka på Mästerdetektiven Blomkvist-deckare jag läste som barn. Det blåste ofta i dem. Det var sommar och trevliga små mord begicks.

Det här provocerar mig

Eftersom jag själv aldrig kommer att uppnå makt eller rikedom i mitt liv blir jag provocerad - och känner mig hotad av - såna här kommentarer från kvinnor.

Särskilt om kvinnan ifråga har varit gift med mitt livs stora idol. Vad skulle Kurt ha tyckt om det här? Visst vrider han sig i sin grav?

Visst gör du det, Kurt?

A dish best served cold

Figurerar på Zandras blogg just nu med antagligen den fulaste bilden på Fon Jorsling som någonsin publicerats på nätet.

Känner att jag måste hämnas en smula:

Pyspunka

Skitdag i dag. Känner mig trött och förbannad. Ungarna har varit ljuvliga med undantag för att Edward slängde sin Buzz åt helvete från balkongen så vi fick leta i rabatten.

Men ibland grips jag av ett mörker. Idag har varit en sån dag. Därför kändes det nästan poetiskt när jag möttes av denna syn i garaget i eftermiddags:

Ibland räcker inte luften till, helt enkelt.

I blaskhyllan, onsdag

Dessa tre femtedelar av Foo Fighters intervjuade jag på Hotell Rival vid Mariatorget i mars. Jag var så klart mest intresserad av Dave Grohl (i mitten), eftersom han trummade i Nirvana. Men även Pat Smear (till vänster) gjorde mig lite starstruck, eftersom han lirade gitarr med dem under Kurts sista månader i livet.

Kvar återstod den stackars okända tredjegitarristen Chris Shiflett (till höger), som satt som en bortglömd Hitte-Joel i en soffa och inte förväntade sig en enda fråga. Men eftersom jag är en sån fin man sympatifrågade jag honom en eller två grejer, och jag inbillar mig att han blev lite glad över att få känna sig delaktig i intervjun.

Nyss greps jag av empati för honom. För på omslaget till den här rockblaskan på Pressbyrån är han inte bara betydligt kortare än Pat och Dave. De har även stavat fel på hans namn!!

Så skulle jag aldrig ha behandlat dig, Chris.

Sitter på jobbet...

...och tänker på nutidens svar på Strindberg. Vi hörs inte så ofta nu för tiden. Jag saknar honom.

Undrar vad han gör? Hur han mår?

Just nu: bländad

I dubbel bemärkelse. Grekisk kolgrillsbar i Solna. Vin. Souvlaki.

Himmelriket.

A Lif, E Lif, J Forsling, E Forsling

I ett annat liv gick jag och Johan till Mac Jack varje morgon och kollade på Simpsons varje kväll. I dag har vi ynglat av oss nåt fruktansvärt.

Om vi hade vetat det här då.

Dotter

Idag hänger jag med min dotter hela dagen. Det är så härligt att vara med Julie.

Nyss såg vi på Rio på bio. Julie var den coolaste ungen i salongen. Hon dansade på sin stol när det var sambamusik. Jag kanske borde ha sagt till henne men jag är en härlig och frisläppt pappa så jag uppmuntrade henne att fortsätta.

Nu ligger vi på en bänk och solar. Julie äter glass. "Vad var bäst med filmen?" frågar jag.

"Allt", svarar Julie. "Tycker du också det?"

På spåret

Jag sitter på X2000 halvvägs till Göteborg och är barnsligt förtjust över att göra det. Jag åker så sällan tåg långa sträckor. Sverige är så vackert i dag! Träden är så gröna! Molnen är så molniga! Gubbjäveln bredvid mig är så bitter och snobbig och dryg!

Samtal med Julie, onsdag kväll

Julie: Vad gör kroppen när man har ont i halsen?
Jag: Du menar vad den gör för att man ska bli frisk igen?
Julie: Ja.
Jag: Ehh...det är så här att halsen är röd och sårig, det är därför man har ont i den. Men då rusar kroppens vita blodkroppar dit och...
Julie: Vad är det?
Jag: De är liksom kroppens riddare.
Julie: Varför det?
Jag: Det bara är så. I alla fall, de rusar dit och börjar spika ihop halsens sår kan man säga.
Julie: Hur då?
Jag: Man kan säga att blodkropparna lagar halsen. Som ett hus!
Julie: Varför det?
Jag: Jag vet inte. Och sen blir man frisk igen!
Julie: Ja, det blir man!

Snart: hjärntvätt

Sitter i väntrummet hos psykologen. Är här en gång i veckan nu, börjar känna mig som Tony Soprano. Det är alltid nervöst att komma hit. Vilka sanningar om mig själv ska jag se i vitögat idag?

Nu kan det avslöjas...

...vad vi har sysslat med i vårt Situation Room de senaste veckorna. Jag vill inte ge några fler detaljer än vad skittidningen Dagens Media lyckats ramla över, men jag kan avslöja att jag ska ta en ny byline på onsdag.

Där jag ska se rockig ut.

"Du kan inte ha nån skjorta med pullover över", sa metal-Christoffer nyss. Men grejen är att jag slutade vara rockig cirka 1997. Numera ser jag ut som en reklamkampanj för medelklassen i mellan-Sverige.

"Ta bara nån neutral, svart t-shirt", föreslog metal-Jocke. Men inte ens det har jag!

Skit samma. Nu ska jag ut och dricka öl med schlager-Markus.

Exklusivt för bloggen...

...bjuds härmed på en bild av den hårdaste 48-åriga irländaren i Spanien just nu: Declan friggin Grant! Söte Jesus det var härligt och surrealistiskt att träffa honom i lördags.

(Jag var inte sådär såsig i verkligheten. Det blev jag först några timmar senare).

Back@work

Har bloggat dåligt men varför blogga när man kan LEVA?

För det har jag gjort i några dagar, kära läsare. Levt och börjat umgås med insikten att mitt liv faktiskt inte passerade revy för några år sedan. Jag som trodde att min peak kom när jag var 17. Eller 25. Att jag hade missat tåget för länge sen och att Málaga bara var en död stad som samlade damm i ett gammalt album längst in i nån bokhylla.

Nope. Livet och Málaga pågår fortfarande i allra högsta grad. Jag är så glad för det.

En gång i ett annat liv...

...satt jag och Maria José Farfan Ortuño exakt här och diskuterade Gud. Det är så härligt att vara tillbaka i Malaga. Och så märkligt. Jag förväntar mig att Corinna ska vara här, att René och Torsten och Wilbert och Peter ska komma gåendes runt hörnet. Men de är borta för evigt. Spridda över Europa denna torsdag, skulle jag tro. Någon kanske död, vem vet.

Det är sorgligt med livet. Hur fort det går. Hur det som är gjort är gjort, hur man aldrig kan få tillbaka det. Men Declan är kvar här i solgasset och myllret. Det är ett mirakel. Vi ska träffas på lördag. Som om det fortfarande är 1992, någonstans.

Men å andra sidan är jag väldigt glad att det är 2011. Jag kan inte tänka mig något bättre än att sitta med en iskall San Miguel på stranden och ha den här utsikten framför mig. Jon, 17, hade varit stolt.

Take off

Arlanda i ottan och jag får flashbacks från mina år som diskare här. Det var en fin tid, förvånande nog. Men inte lika fin som den här dagen förstås.

Vi åker med Flight 4221. Framtida speakerröst: "planet hade precis lyft från landningsbana 26 när en skruv stor som ett fitthår lossnade i planets högra vinge. There were noooooooo survivors, moahahaha!!"

Sanningen om livet...

...finns att hitta i trumslaget som kommer exakt halvsekunden mellan 2.28 och 2.29 i Thåströms "Suverän".

Men det visste ni ju redan.

Fucking. Brilliant.

Har inte sett Linda på ett halvår, men nu jävlar. Ikväll sitter vi på nåt tapasställe på Fleminggatan och njuter av Guds vackraste majkväll i världshistorien. För att citera Phil Anselmo: Let's tear this fucking place right down, man!!!

Som dom andra

Var hos min psykolog i morse. Hon är grym. Det tar ungefär femton minuter, sen har hon monterat ner mina försvarsmekanismer och så sitter jag där med insikten att jag är full of shit. Och att jag inte är särskilt unik. Jag som alltid har trott att jag är så annorlunda.

Men jag är bara en människa. Ful. Vacker. Svag. Stark.

Samtal med taxichaufför, tisdag morgon

Taxichauffören: Har du någonsin hört att du är lik en kändis?
Jag: Nja, inte så ofta.
Taxichauffören: För du är väldigt lik Per Morberg. Särskilt när du har solglasögon på dig.
Jag: Oj, det har jag aldrig hört. Är det en komplimang?
Taxichauffören: Det vet jag inte. Men han är väldigt trevlig.

Snart så

Om några dagar är jag tillbaka på min ungdoms gator igen. Detta har jag nu pliktskyldigt informerat mina kollegor om i redaktionens dagbok på internwebben.

Man vet att...

...man är kär som en hjälplös fjortis när man går in i textarkivet för att zooma in sin flickväns nya byline.

Man vet liksom att man är helt förlorad då. Game over. Spelet är slut. Murarna är raserade. Den vita flaggan vajar i vinden.

Ser ut som ett troll i dag

Träffar hårfager jävel i garaget. Varje strå ligger slickat på honom. Han är propert klädd, redo för ännu en högpresterande dag på kontoret. Han är otvivelaktigt en riktig man. Han ser på mig med avsmak i blicken. Han tänker "hur faan kan den där tjommen gå till jobbet utklädd som Plupp? Har han ingen yrkesstolthet?"

En befogad fråga, förvisso.

"The first thing we need to do...

...is to get you to shut up". Det sa Bobby Kennedy till sin storebror Jack under ett kaosartat möte mitt under pågående Kuba-kris. Han var en jävla hjälte, Bobby. Antagligen en av de bästa människor som har levt, strax efter Jessica Isaksson och syskonen Julie och Edward Forsling.

När Edward (som är döpt efter Bobbys lillebror, by the way) tog en tuppis nyss passade jag på att kolla sista delen av "The Kennedys" på SVT Play. Inte världens bästa serie, men morden på Jack och Bobby är starkt skildrade och Barry Pepper (pictured below) är lysande som Bob.

När Bobby sa det där till Jack under Kuba-krisen var han för övrigt EXAKT lika gammal som jag är just i detta nu. Det är extremt deprimerande, egentligen.

Braveheart

Min son är så mycket modigare än jag var i hans ålder. Han slänger sig utför jätterutschkanan i lekparken som om det inte finns någon morgondag. Massa stora läskiga barn försöker tränga sig i kön. Det går inte min son med på. "Nej, alla barn", säger han. "Edwards tur".

Ensam hemma fredag kväll...

...och funderar på livet.

Kommer inte fram till så mycket. Jo, en sak: jag tror att jag är lyckligare än på väldigt länge. Jag vet att ni inte vill höra det, kära bloggläsare. Jag vet att ni vill att jag ska hata er, att jag ska hata mig själv, att jag ska vara sådär svart och fyndig som jag var 2009 och skriva massa bittert skit som får Markus L att framstå som positiv.

Men mycket av den där ilskan har runnit av mig. Jag är på ett bättre ställe nu. Tralalalalalalalalalalalala.

Ungarnas första cirkus...

...får två plus i betyg av de vuxna på plats, och tjugotre plus i betyg av ungarna.

Ryska trapetsdansöser visar gärna arslet. Detta är en lärdom vi kan dra av kvällen. Samt att Edwards ljusleksak var rolig i tretton minuter. Sen slängde han den åt helvete.

Sen funderade vi mycket på hur djuren mådde innerst inne. En häst som tvingas agera skådis i en buskissketch, hur mår han egentligen?

Det var en fin kväll, förlåt om jag inte tillber Gud i det här inlägget. Jag är bara nervös inför en jobbgrej i morgon. Barnen hade kul och fick ett minne för livet, det var härligt att se. Nu kan de dessutom prata om clownens avhuggna-penis-skämt så länge de lever. Tack för det, Brazil Jack!

Jessicas text!

Jag satt på en plats när jag var sju
dit ingen kunde komma förutom du

När jag läspade och blev retad för min tand
då blundade jag och tog din hand

Fast jag snubblade jämt skrek jag aldrig på tröst
jag hörde din röst

Jag försökte bli starkare av de andras svek
och lärde mig att andas med din kärlek

Vi pratade varje dag du och jag
om hur livet skulle bli en dag
i alla tysta rum nynnade du på en melodi
jag var aldrig ensam
det var alltid vi

- Jessica Isaksson, 3 maj 2011

Sscchh!! Genius at work

Jag och Jessica gör en låt. Hon skriver texten och jag gör musiken. Jag vill inte toot my own horn, men den är med största sannolikhet ett jävla mästerverk.

Det är 65 år sen idag...

...som Joe och grabbarna drog igång Slaget om Alcatraz. Ni har väl inte glömt 1900-talets mest fascinerande händelse? Va? VA!

Så klart ni inte har.

Ja! Ja! Ja!

Nej, Edward är ingen Zlatan. Inte än, antagligen aldrig. Men jag hoppas SÅ att han behåller sitt soliga humör när han spelar fotboll i framtiden. Att han inte blir nån stridig jävel som ser bollen som Gollums ring och seger som allt allt allt som är värt nåt.

Utan att han istället tänker "ja!" "ja!" "ja!" varje gång han slår till bollen. Att han känner doften av friskt gräs, av ren luft i lungorna, av vinden i håret och den kamratskap som bara kan uppstå på en fotbollsplan.

Fortsätt så här, min son.

Love attack in freedom

Kom hem från Stalbo med två kassar fullproppade med gamla kasettband, i hopp om att hitta mina och Declans gamla låtar från våren -92. Det hade varit fint att reminisce med honom om två veckor, sitta och himla med ögonen till låtar som "Barf, you nerd" och "Floating in a tide of nerds" (vi hade en grej för nördar). Men det där bandet verkar vara borta, tyvärr.

Däremot hittade jag en osalig röra av gamla demos från mina Uppsalaår. Bland dem: L.A.F:s två alster, inspelade i Knivstas nerlagda brandstation 1993-94. Det var som att lyssna på en gul studentmössa, eller läsa en gammal tv-tablå. Musiken var ung och energisk och på något sätt väldigt närvarande, men vetskapen att jag var den enda i hela världen som lyssnade på den fick upplevelsen att kännas tom och lite sorgsen. Jag har inte kontakt med någon i det där bandet längre. Jag vet inte vad de gör. Ändå kunde jag inte låta bli att le brett åt dem sista låten vi nånsin spelade in, ett akustiskt skämt som vi kallade "Solen gick i moln". Vi lät som rövarna i Ronja Rövardotter, som dyngraka greker efter litervis av Sambuca, som de sorglösa 19-åringar med soliga framtidsvisioner vi var.

Vi lät som goda vänner.